Om natten är alla katter grå, sägs det. Jag kan inte sova. Sitter vaken, mobilen visar 01:42, onsdag. Gör lite anteckningar i ett tummat block till vad som kanske kommer att bli en spalt när det renskrivits.
Så mycket som mal. Glädjeämnen, bekymmer, förgängligheten som äter sig in varje dag och varje natt, alla möjligheter som öppnar sig, det som är nu som aldrig förbliver, på ont och på gott.
Läste ett TT-telegram, en undersökning som gjorts visar att en förändrad humor som drar år det grova kan visa sig vara första indikationen på en långt senare debuterande Alzheimers sjukdom.
Jag funderar på hur jag ska hantera den informationen. Så mycket information i dag som jag inte vet var jag ska göra av.
Främlingsfientligheten eller snarare: rädslan. All rädsla som finns där ute, här ute. Vad ska vi, jag, göra med den?
Och allt annat, mejlboxen som knakar i fogarna, det aldrig upphörande flödet av information, korrekt så väl som vilseledande.
Vilken uppfattning vi än har om precis vad som helst kan vi söka stöd på nätet och bekräfta oss själva, utan att behöva prata med någon annan. Bra? Eller dåligt?
Mamma var dement sina sista år, jag tänker på henne om natten. Hon kallade mig, enda barnet, för Gösta sista tiden.
Gösta var hennes sedan länge bortgångne bror, han var lång, mörk, drack grogg och rökte röda Commerce utan.
Det var kämpigt att se mamma tyna bort för att slutligen breda ut sina vingar. Vi brukade prata om hennes barndom i den stad där hon växte upp och ännu trodde sig vara i.
Hon följde bordsdukens mönster med sina åldrade fingrar, såg på mig och frågade om jag sett hennes mor.
Mycket blev annorlunda under de där åren, men något grov bajshumor utvecklade hon aldrig och det var gott nog.
Nu har hon fått ro och jag tänker ofta varma tankar om henne och ångrar många av mina irriterade ord då hennes världsbild förlorat sina konturer.
Författaren Theodor Kallifatides twittrar: Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.
Om natten är alla katter grå. När det verkligen gäller är vi alla lika. Då är vi en och samma. Jag tänker det så.
Magnus Ihreskog