Det här är lite av vad jag gjort i veckan: jag har cyklat i skogen med min mountainbike, hjälpt dottern med läxor i NO och franska, handlat mat för 765 kronor, jag har lagat mat, lax, bland annat, jag har sköljt av några barnstövlar, packat ihop ett partytält sedan bostadsrättsföreningens gårdsfest, fikat med Tobbe, förfasats över bilden, funderat på att lämna in bilen eftersom det smattrar när jag svänger, jag har sett flyktingströmmarna som går bakom tv-rutor och över tidningssidor, tvättat kläder, gjort några intervjuer och skrivit ett antal artiklar, kramat dem jag älskar.
Det här är något av det jag inte har gjort: jag har inte ordnat någon stödkonsert för att samla in pengar, jag har inte lånat någon insamlingsbössa av Röda korset, jag har inte rest till Grekland för att vara till hjälp, jag har inte upplåtit mitt hem, faktiskt inte skänkt en endaste krona.
Jag har sett nyhetssändningarna, delningarna på Facebook, jag har tänkt att för fan öppna gränserna för dem som behöver, så har jag tänkt och jag anser mig själv vara humanist med en empatisk människosyn men jag har ändå kommit fram till att jag är mig själv närmast. Det är en inte oväntad men ändå rätt skämmig insikt.
Jag tänker ibland att jag har alldeles för låg lön, fast jag förstås inte har det, jag svär över att diskmaskinen slammat igen och att det är svårt att komma åt dammet i vissa hörn där hemma, jag ägnar mig åt orienteringssporten vars svenska klubbar är fylld av vita svenskar.
Allt det där måste man såklart få göra. Ett skoskav gör inte mindre ont för att andra flyr för livet.
Jag tar in det som händer, men det är ändå en tunn film mellan mig och verkligheten. Jag intervjuar flyktingar och säger ”jag förstår” fast jag förstås inte gör det, sen cyklar jag hem till mitt hem. Allt är på avstånd. Ingen stank, inget jämmer, ingen förtvivlan, ingen gråt.
Så jag rannsakar mig och mitt falska sinne: vem är jag egentligen?
Jag ger pengar till tiggare, inte alla, hellre några speciella, jag röstar inte på det där partiet, jag bad de som läste mammas och pappas dödsannonser tänka på Läkare utan gränser, kanske tänker jag att det räcker med det.
Jag pratar med barnen om tolerans och empati och nödvändigheten i att vara en juste kompis
Men räcker det här? Jag sätter in några hundra till slut. Så där, nu kan jag gå med ryggen rak.
Sedan, när vi i media växlat om till något annat, kan vi gå vidare i vår skyddade tillvaro, ty minnet är som alltid kort för oss som befinner oss i trygghet och på avstånd.
Magnus Ihreskog