Vad är det med poliser? Morbror Anders var konstapel, han var mycket gammal när jag var mycket ung men vid ett tillfälle fick jag följa med honom till garaget i polishuset i Örebro där han jobbade.
Jag fick prova hans vita koppel, se hans pistol och batong, provsitta en polisbil och känna med fingrarna på de spikmattor som lades ut på vägarna när någon biljakt var på gång.
Det är egentligen det enda jag minns av honom, stunden i det där garaget. Det är ju så länge sedan, 60-tal, faktiskt. Men mest minns jag spikmattorna, en glimt av den stora farliga världen.
En del skrämmer sina barn med att om de inte äter upp kommer polisen och tar dem. ”Ät dina fiskbullar, annars åker du i finkan”. Hårda bud. Det har jag aldrig sagt till mina barn eller min mamma någonsin sagt till mig.
Jag hade i så fall kanske bara trott att morbror skulle komma på besök. Och redan i skolan fick vi ju lära oss att poliser är snälla och bara vill hjälpa oss, om vi själva varit snälla, förstås.
Däremot står polisen symbol för något mäktigt, allvarligt och rättskaffens.
Den enskilde polismannen håller koll och pekar med hela handen och vi som medborgare har lärt oss att lyda.
Det är nog något med den där uniformen och en schäfers bett.
Men ändå. Vad är det med poliser! Jag körde nyligen bil med en uniformerad polis i baksätet, en skjuts i samband med ett reportage som ännu inte är publicerat.
Det var allt igenom trevligt och lättsamt på alla vis men aldrig har jag väl varit mer osäker bakom ratten än just då, jag som ändå haft körkort i över 30 år.
Vad var det jag trodde skulle hända? Att han hade laserögonen på? Att han satt med botblocket och bokförde allt jag (inte) gjorde? Att han skulle ta mig i nackskinnet och säga ”och hur var det här då?”
Jag såg förbudsskyltar jag aldrig tidigare sett. Tvekade på om jag verkligen fick köra en väg jag kört hundratals gånger. Lyckades komma upp i 32, kanske 33, på en 30-sträcka och märkte att jag sköt upp axeln för att försöka täcka hastighetsmätaren för jag vågade inte bromsa, då hade det så tydligt märkts att jag kört en aning för fort. Jag struntade i att svara när mobilen ringde, så klart, men stängde inte ens av signalen för att jag inte vågade släppa ratten. Tvekade i korsningar. Förklarade noggrant och alldeles för forcerat att bilen är automatväxlad när jag tyckte att motorn rusade för att den växlade sent. Frågade ”får jag stanna till här?” när jag till slut släppte av honom.
Magnus Ihreskog