Jag såg den rörande tv-dokumentären ”Sämsta bandet ever”, om 80-talspunkarna Hörförståelse som knappt kunde spela och som förintades i tidningen Schlagers recension, men som 35 år senare spårades av skivbolaget Captured Tracks i New York för att de ville ge ut det svenska bandets enda singel.
En lika vacker som osannolik sannsaga, skildrad av dokumentärmakaren Tom Aland.
Ett gäng unga grabbar som spelade tillsammans fast de inte kunde, som höll fast vid drömmen att en gång bli rockstjärnor, som spelade in skivan ”Förläst jävel” om natten för att det var billigast så.
”Jag läste och läste och läste och läste och läste och läste och läste och läste och blev en förläst jävel”.
Skanderad pratsång till mullrande bas och trummor, 4700 kronor för hela paketet; studiohyra, instrumenthyra, inspelning och pressning av skivor. Så fascinerande.
Men mest handlade hela filmen om mig och mina vänner, om hela det sammanhang jag växte upp i, ja, egentligen handlade den ju om oss alla.
Om oss som råkade bo i samma stad, som var födda samma år, som hamnade i samma skola och var intresserade av samma saker, vi som delade allt under de där viktiga åren, men som sedan spreds ut över landet.
Vi som såg fokus flyttas, såg nya sammanhang ta över och såg det vi hade blekna till förfluten tid.
Men så finns det vänskap som överlever allt, vänskap som klarar de påfrestningar som det innebär att leva.
Bandet Hörförståelse samlas åter i tv-dokumentären, sitter i soffan, lyssnar på sin låt, stampar takten med strumpfötterna och saknar sångaren som inte längre finns med dem. Sjukdomen tog honom, så sorgligt, så tomt.
Vi blir äldre, alla blir vi äldre. Håret grånar, glasögonen blir starkare, rynkorna blir fler. Vi fylls med minnen och saknad, vemod och ibland nostalgi; vad var det som hände egentligen? Vilka var vi, vilka blev vi, vilka är vi?
Jag har mitt eget Hörförståelse. Vi har aldrig givit ut någon singel, spelade inte ens musik. Men vi har varandra, vi som vistades i det nu som var då, mascaramålade Tirnave-kungar var vi i limegrön skinnslips och vi hade svaren på allt.
Det händer att vi hörs, ses, vi grabbar och tjejer från förr. Då är allting som det alltid varit, där, tillsammans med dem jag delat den viktigaste tiden i mitt liv, är tryggheten och lugnet som allra störst.
Inga masker, inga manér, bara ömsesidig respekt och glädje och ett uns vemod över tiden som gått.
Magnus Ihreskog