Jag ringde Martin. Det var över ett halvår sedan vi hördes av, men med vissa vänner spelar inte det någon roll.
Senast var i november. Då våldgästade jag honom och hans familj i Stockholm mitt i veckan och tvingade med honom till Nalen för en konsert med Ian Hunter.
Han som inte ens gillar Ian Hunter. Det är ungefär så långt från hans smak det går att komma.
Jag ringde Martin när semestern gick mot sitt slut och han sa att det var en härlig kväll, det där. Så kul vi hade sist vi sågs. Sa han. Sa jag. Öl och småttgott och en nota som smakade mumma, musik och skratt och en vandring hem genom Stockholm i ösregn sedan.
Och så sade han att ”den där kvällen ligger högt upp på listan över minnesvärda händelser”.
För att två vänner som fångats av det plikttrogna livet tillät sig vara lite galna igen för en stund, precis som förr. För att allting var så oväntat.
För andra gången läser jag boken ”Please kill me – den ocensurerade historien om punken” om punkens start och utbredning i Amerika. Det är en i sanning osedlig historia, fylld av sex och knark, många silar och massor av groupies.
Det är människor som bar på samma längtan, samma känsla av att inte passa in, människor som gjorde saker tillsammans allt medan tiden gick. Det som gick åt helvete gick åt helvete med skränig och aldrig tidigare hörd musik.
Med tiden blev många av dem legender; Iggy Pop, Lou Reed, Johnny Thunders, pojkarna i Ramones. Till och med en del groupies har givit ut biografier.
Var för sig och tillsammans skapade de musikhistoria utan att i stunden ha en aning.
Den där resan från Italien härom sommaren när planet var försenat och den extra väskan hem kostade tusen miljoner och vi passagerare visades hit och dit och jag lovade att aldrig mer boka biljetter för jag hade för att snåla bokat ett lågprisbolag vars plan alltid stod längst bort i de längsta flygplatstarmarna vilka dessutom pekade finger åt oss och sa haha ni får byta plan i Riga, bara sex timmars väntan.
Nu är det ett roligt minne. Det var det inte innan det blivit just ett sådant.
Jag tänker att det är tur att vi i stunden inte har en aning om vilka händelser och vilka situationer, vilka bloss i livet, som det i backspegeln står ett skimmer kring.
Vilken press, vilken prestationsångest: ”C’mon, boys, ikväll blir vi legender”.
Inte sällan är det det den vanliga vardagen som får guldkant bland hågkomsterna, det som inte var något särskilt när det skedde. Det som bara var.