De bygger till min gamla högstadieskola, en helt ny huskropp åt bäcken till, den där Johansson rullade i med sin DBS. Och det som en gång hette ”Källarn” på Stadshotellets gavel heter numera ”The Cave”, så mycket som ska ha engelska namn. Där föll jag raklång en gång och flyttade så väl bord som stolar. Tur jag inte slog ihjäl mig. Jag hade själv grundat. Allt är så länge sedan.
Trettio grader i skuggan, alla vägar på fastlandet ledde hit, jag stannar en stund och går längs gator jag känner så väl. I den här staden hittar jag överallt, jag känner accenten, men jag känner ingen här längre.
Tobaks har lagt ner, i dess varuautomat gick att köpa kådisar och pinup-tidningar. Jag tittade storögt genom de små luckorna. Där inne fanns en annan värld.
Jag köper en strut, sätter mig på torget, längs Storgatan cruisar en vit Cadillac, tror jag, jag kan inte mycket om bilar, långsamt, långsamt, kön där bakom växer, det dånar av raggarmusik, armbågen utanför, min glass rinner, luften står still, nästan inget folk ute, solariet ”Sunny Side” har sommarstängt, alla dessa engelska namn.
Jag undrar vem jag varit om jag blivit kvar. Eller stannat. Det är inte riktigt samma sak. Jobbat kvar på tidningen, kanske. Jag överväger att titta in på redaktionen, undrar vem som har mitt skrivbord, men låter det bero, de skulle ändå inte veta vem jag är. Så många år har gått.
Kanske skulle jag längtat bort, varit lyckligare, olyckligare, kränkt, sänkt, kanske en zombie, ett as. Kanske är jag ett as? Undrar i så fall för vilka? Jag har några as, sådana som inte är värda ens ett uns av min respekt. Alla har vi en historia.
Skivaffären är borta sedan länge, där köpte jag Roxy Musics ”Viva!”, bokhandeln är kvar, tack och lov. Jag tittar runt bland böckerna, inga kunder, kassörskan har sommarhatt, vi säger hej, jag köper inget, när jag går ut plingar det i dörren.
Är det så här mina barn, de som är ungdomar nu, en gång kommer att gå genom sin uppväxtstad? Vilka minnen kommer över dem då? Vem är deras Johansson som cyklade ner i bäcken? Var flyttade de på stolar och bord? Fokus är ändrat, deras universum är ett annat än mitt.
Innan jag far vidare stannar jag till vid minneslunden, där står tallarna trettio meter höga, en liten fontän porlar, långt där borta suset från genomfartsleden, men alldeles nära suset av de många liv som flytt.
Jag minns klockringningarna i kyrkan, de som tillkännagav mors och fars frånfällen, det var sista gången de lät höra talas om sig, klangen som tonade ut över staden, över fälten, över skogarna. I huset där de bodde hänger andra gardiner nu.
Det är trettio grader varmt, luften står still, allt är så länge sedan, det finns så mycket kvar, det är min stund på jorden.