Det är märkligt, men ju mer åren går desto mer är det som hände för tio, tjugo, trettio år sedan. Fyrtio, femtio.
Jag har skrivit om mycket av det nu under sommaren, femtio år sedan månlandningen, sedan Pughs LP-debut, inte minst är det i höst femtiotvå år sedan vi fick högertrafik. Det skrev jag om redan 2016. Då var det fyrtionio år sedan pappa bytte sida av vägen med vår blå VW-bubbla klockan fem på morgonen, vi skulle från Smålands mitt till en moster i Arvika, jag minns det tydligt, jag var fem år. Det är inte så många som uppmärksamma fyrtionioårsjubileum, så jag slog till.
Du som läser mina spalter vet att jag tycker tiden är märklig, att det som ännu inte hänt plötsligt är länge sedan, att det som var nyss kan vara fullständigt bortglömt.
Den största chocken, nej chock är definitivt fel ord men shit the same, den största chocken var när jag såg Fredrik köra storgatan fram i en ljusgrön Saab. Han hade ju inte ens körkort! Men det hade han, slog det mig i nästa sekund. Han som var, och är, ett år yngre än jag hade även han klarat uppkörningen, också han var 18, det var svårt att ta in.
Jag kommer ihåg första gången jag kunde säga att någonting hände för tio år sedan, kanske var det första insikten att tiden verkligen går. Än fanns ingen noja, ingen kris, ingen stress över att mängden kvarvarande tid krymper. Men det var då det, nu kan jag relatera bra mycket längre bakåt i tiden.
Ni som är långt mycket äldre än jag tycker att jag är en spoling bara, ni som minns tillbaka till 40-talet. Ungefär som jag tycker när trettioåringar skriver att det blivit till åren. Rena ungdomen, ju. Jag tänker: Vänta bara.
Men allt vi människor kan göra är att relatera till oss själva, och i det ljuset har vi alltid rätt.
På tidningsredaktionen tillhör jag de äldsta, föryngringen de senaste åren har varit märkbar. Eller snarare: förlusterna av de med rötter bakåt i tiden. Ibland glömmer jag bort mig när jag refererar till sådant jag gjorde på nittiotalet och pratar om det som om det vore självklart. Det är det inte alltid, flera av kollegorna var inte ens födda då. Det kan ibland kännas lite ensamt.
Kanske kände pappa så när han berättade om sin uppväxt, den som var så närvarande för honom men jag inte kände alls och därför heller inte brydde mig nämnvärt om eller lät mig påverkas av.
Om jag lägger undan den här tidningen kommer jag kanske en gång fram i tiden att tänka att det här skrev jag för tio år sedan. Och jag kommer att fundera på vem jag var då och vad som hände i världen. Tio år bakåt var i går, tio år framåt är fullkomligt oöverblickbart, vem vet vad som kan ske längs vägen.