Jag hör om det vita horisontella strecket draget över klassrummets svarta tavla, sträckandes ut i vardera sidas evighet; den förflutna och den evighet som ska komma.
Jag hör om hur författaren Henri Nouwen inför sina teologistudenter under dess första lektion ritar just detta flera meter långa streck och därefter markerar några få centimeter på linjens mitt; deras, och allas vår, stund på jorden. Långt eller kort, men detta den möjlighet du har.
Några får sekunder, minuter, dagar och år av evigheten, isolerade men också en del av allt.
Det är ”Vinter i P1” med författaren, föreläsaren och pastorn Tomas Sjödin och jag lyssnar en kort stund under en bilresa från Källunge till Visby och blir sedan sittande kvar i bilen på redaktionens p-plats, alldeles tagen.
Det korta avsnitt jag hörde blev som en symbol för det just berättade, berättelsen fanns innan jag slog på radion liksom den fortsatte efter att jag slagit av. Jag fick några minuter mitt i, vars innehåll var en följd av det av mig ohörda men tidigare redan sagda.
I min absoluta favoritpsalm ”Härlig är jorden”, som är mer än just en psalm, snarare alltings innersta kärna, finns några rader som alltid får mig att rysa av sorg och vemod, men också av en slags glädje av att ha fått gåvan att finnas till: ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”.
Jag valde den som en av psalmerna på såväl mammas som pappas begravning, det var så givet, ”släkten följa släktens gång”, det ena är en förutsättning för det andra, nu var det min tur att ta över i evighetens lopp.
Dag läggs till dag i den tillvaro vi känner och våra ”att göra”-listor slutar aldrig att fyllas; tvättstugan, räkningarna, bilbesiktningen, styrelsemötet, allt det jag borde, men också allt jag verkligen vill; böckerna jag vill läsa, matcherna jag vill se, städerna jag vill besöka, men hur ska allting hinnas?
Så omärkligt och försvinnande snabbt läggs dessa dagar till dagar och förr eller senare står vi där och inser att dessa tillsammans bildade det som blev vårt liv. Hur blev det, livet? Blev det som vi ville? Vad skulle vi kunnat göra annorlunda?
Så klargörande det kan vara att ibland dra ut sin livslinje aningen längre än man till vardags gör, säger Tomas Sjödin i sitt vinterprat. Lyssna på det, förresten, makalöst vackert och drabbande.
Att stanna upp och fråga sig vart man verkligen vill vara på väg gör inte nuet oviktigt, utan laddar det med energi i längtans riktning.
Att ta på allvar att utmaningen i tillvaron är större än att vara närvarande i nuet, att den innevarande dagen behöver ett sammanhang för att komma till sin rätt.