På omvägar fick jag ett dödsbud från en uppväxtkamrat, hans pappa hade gått ur tiden och i ett fingerknäpp var jag tillbaka i deras villa där jag var så många gånger under de där viktiga åren.
Hatthyllan till höger där jag hängde av mig jackan, trappan till gillestugan till vänster, där nere såg jag Carola slå igenom med ”Främling”, rakt fram köket och till höger vardagsrummet där familjens stereo stod. Där lyssnade vi på ”Ummagumma” och ”Atom Heart Mother” och en gång var där en nyårsfest, det var en vargavinter med plogvallar som alptoppar där utanför fönstret, en typ av vintrar som knappt finns längre.
Det var så många minnen som kom åter som det alltid är när ens verklighet får en törn.
Någon större kontakt med min gamla uppväxtvän har jag inte längre, men de få gånger vi ses är det alltid roligt. Det vi har är det vi hade, allting har sin tid och det är inte mer med det, inget dramatiskt.
Hans föräldrar är det evigheter sedan jag såg, de föll liksom bort när skolan var slut och vi ungdomar skingrades.
Ändå åt sig dödsbudet in i mina innersta tankar. När jag var i min stad, då mor och far var i livet, brukade jag om i skydd av mörkret gå förbi husen där mina kompisar växte upp.
Det var en trygghet i en så föränderliga värld att allt, åtminstone någonstans, fick lov att vara som det varit. Möblerna som stod där de alltid stått, ibland kunde jag skymta kompisarnas föräldrar bakom gardinerna, äldre, stappligare, ifrånflyttade, förmodligen längtande.
Ibland funderade jag på att ringa på, säga ”hej, känner du igen mig?” och kanske prata bort en stund, men det stannade vid en tanke.
Och nu: Ännu en förälder, en sådan där vuxen som alltid funnits, som inte längre finns.
Jag räknade i minnet; en, två, tre, fyra, fem...så många av skolkamraterna som förlorat en eller båda sina föräldrar. Naturligt, så klart, i den ålder jag befinner mig men ändå i någon mening svårt att greppa. De fanns ju där, skulle alltid finnas. De som ställde fram fika, de som skjutsade, de var för mycket ibland men framför allt: De var.
Nu är det jag som är som de, det är till oss kompisar kommer, säger ”hej” och försvinner in i rummen.
De är inte lika högljudda som vi var, ingen spelar på stereo längre, nu är det via mobiler och plattor de reser till andra världar.
Och sedan, fram i tiden, är det mig de ser när de någon gång går förbi på promenad i sin barndoms stad, äldre, stappligare, frånflyttad och längtande.
Ring på dörren då, kom in och prata ett tag, jag sätter på kaffe, jag lovar. Jag finns ju här. Alltid. Ett tag till.