Om personlig utveckling är rolig är något fel. Så löd rubriken i en kolumn i Svenska Dagbladet. Det är ett tag sedan nu och jag läste aldrig själva krönikan, men rubriken har levt kvar i mig sedan dess.
Om personlig utveckling är roligt är något fel. Så sant.
Det sägs att ordet kris i kinesiskan betecknas med två tecken. Tecknet för fara och tecknet för utveckling. Tack och lov för det sista, att man faktiskt går hel ur det mesta och inte sällan med betydligt större tankar än tidigare.
Men särskilt roligt är det sällan.
Att skiljas är att dö en smula, att utvecklas är ofta att må rätt kass ett tag.
Du vet det där man känner inför nya uppgifter, ett nytt jobb, en flytt, en ny klass: Oro, rädsla, tvivel, även om jag inom mig vet att det är rätt. Ibland ett rent fysiskt motstånd.
Sett i efterhand blev det gott av det mesta. En person jag intervjuade sa så här: Följ din magkänsla, det blir alltid bra i slutändan. Det kan göra ont ett tag, men sedan blir det alltid bra. Möjligen är det så. Kanske är det faktiskt så.
Men när jag var mitt i det...jag har, som alla andra, haft perioder när tillvaron rasat. När det jag trott på visat sig vara luftslott, när mina drömmar studsat som stenen på ytan innan de till slut sjunkit som just sten.
När jag fallit igenom, när lusten till allt falnat, när den totala rastlösheten varit min enda trygghet, när tanken på nästa dag varit framtid nog, när tröttheten varit det enda. Tröttheten. Så trött, ensam.
På något sätt tar vi flesta oss igenom dessa kriser. Alla gör det inte. Det finns de som läser det här som haft människor omkring sig som valt den andra vägen. För att motståndet varit för stort, för svart, för omöjligt.
Jag håller handen mot hjärtat när jag tänker på dessa.
Men vi som tagit oss vidare har ofta gjort det som klokare människor med större insikter än tidigare.
Eller är det bara floskler, något som vi säger. Kanske har vandringen från mörkret ut i ljuset igen inte givit oss ett skit.
Kanske är det helt enkelt tack vare, eller på grund av, att åren går som vi förvärvar en viss klokskap.
Kanske hade vi mått betydligt mycket bättre om vi sluppit all skit, allt motstånd, all rädsla och oro att kränga oss förbi, all personlig återuppbyggnad de flesta av oss någon gång tvingats genomgå.
För det är ju så: vi människor är bra på att lura oss själva och att hitta förklaringar till allt. Det är därför vi så sällan tänker på döden eller var rymden tar slut, för där finns inga ramar eller färdiga svar.
Magnus Ihreskog