Det är mycket på gång nu. I går togs det studenten och om en vecka börjar fotbolls-VM. För varje årgång som tar studenten kommer jag längre och längre ifrån min egen ungdoms vår, då jag och mina kompisar sjön om studentens lyckliga dagar och skrek att ”fy fan vad vi är bra”. Det är som att det aldrig hänt.
Jag tänker på hur det var då och på vad som hänt under alla år, hur jag utvecklats som person, hur samhället utvecklats, blivit hårdare och allt mer empatilöst. Jag tänker när jag ser dem där vid utspringet, lyckliga och glada, att så mycket det är som väntar, så mycket de inte vet.
Så mycket jag inte visste, som jag nu kan se tillbaka på, med häpnad, glädje, sorg och förundran.
Jag intervjuade en ung kille för några år sedan, det handlade om tillvaron i tonåren, om drömmar och förväntningar, tankar inför livet.
Jag sade: Tänk dig tio, tjugo år framåt, vad tror du att du saknar av den här tiden då?
Svaret var så briljant att jag aldrig glömt det. Han sade ungefär: Jag kommer att sakna att ha allting framför mig, vem jag ska leva med, var jag ska bo, vad jag ska jobba med...allt det där som är så spännande och ovisst nu.
För så är det, så var det för mig också. När jag gick hemåt i natten med studentmössan i handen låg ännu det mesta framför mig, det fanns så mycket oklart, så mycket ogjort, så många bitar som skulle falla på plats.
Med tiden kommer erfarenheten, rutinen, säkerheten, det mesta har man varit med om, inte mycket förvånar, vägen är utstakad.
Jag stod nedanför Wisby strands trappa i går och tänkte att det här är framtidens folk, det här är tjejer och killar som vet allt, som kan allt och så ska det vara för hur vore det annars?
Tids nog kommer tvivlen, tids nog kommer insikten att livet är så komplext och har så många nyanser att det är omöjligt att begripa.
Tids nog kommer såren, sorgerna, sveken, vemodet över en väldigt speciell period i livet som aldrig kommer tillbaka, en oftast ganska sorglös era i axelryckningens tid. Men tids nog kommer också glädjen och kanske rent av lyckan, den som aldrig är för sent att tro på och kämpa för. Så ta sikte mot det nu; motglädjen och kärleken, den plats där allt är möjligt.
1970 såg jag för första gången tv i färg, det var under fotbolls-VM i Mexiko. Italien mot Uruguay, vår granne var tv-handlare och bjöd in oss för att titta. Det var mäktigt!
Blekt och suddigt, ljusblått mot vitt på urfrätt gräs, 6 juni, det slutade 1–1, Sverige var i samma grupp men gick inte vidare, Ronnie Hellström stod i mål, han hade jättepolisonger, det var en annan tid och jag hade ännu proffsåren framför mig.