Jag hamnar av en aktiv slump vid ett gammalt avsnitt ur en av mina favoritserier i tv, ”Hitlåtens historia”, och ser hur Alphavilles låt ”Forever young” spreds över världen under 1980-talets kalla krigsår.
”Forever young, I want to be forever young, do you really want to live forever? Forever, and ever”.
Vill du verkligen leva för alltid? Vill du verkligen vara för evigt ung?
En av konstens och hela mänsklighetens arketyper, den om den eviga ungdomen. Så många låtar, så många romaner, så många verk om det omöjliga. Så många människor som till varje pris försöker dröja sig kvar i sin blomning.
Men inte för inte är tanken kittlande. Hur vore det att alltid vara tjugo, att alltid ha framtiden för sig.
Vad gjorde jag i de åren och vad är det vi egentligen minns, vi som nått en bit längs vägen. Oftast det goda. Ibland det onda. Men mest var det väl som det är nu, lite av varje men mest vardag fast med betydligt mindre erfarenhet.
För tänk vad jag fått vara med om, saker som fått mig att växa och som jag inte skulle vilja vara utan.
Att flytta hemifrån och ta eget ansvar för tvätt och städ och mat, att inleda seriösa förhållanden och uppleva hur de tar slut, smärtan då när livet blir ett hål, nya jobb och utmaningar, detta slitna ord, nya relationer, att bli pappa med allt vad det innebär av otillräcklighet och kärlek, att se föräldrar bli gamla och flyga till himlen, att se barnen växa upp, att slitas av den värkande vardagen med sina små tillfällen av lycka, som lyktor på farstubron om vinterkvällen lyser de.
Jag har en sorg i själen av stunder som slitit mig i stycken, jag har min rädsla att inte räcka till vilken löper parallellt med ett gott självförtroende, jag lägger dagar till nätter till dagar och så går åren och det är som att passera horisonten, ingen vet exakt när det sker men plötsligt har man ungdomen bakom sig och allt är inte längre svart eller vitt.
Forever young, I want to be forever young. För ändå: Så mycket av det jag upplevde som jag trots allt skulle vilja vara med om igen; en tågluff i ett för mig okänt Europa, ruset av den första kärleken, känslan av att inte veta var jag hamnar i livet, allt det jag sitter med svaren på nu.
Men trots allt säger jag som de flesta: det är bra som det är. Jag vet vem jag är, vet vad jag har och känner mig ganska trygg.
Fast låten handlar förstås inte bara om det, slår det mig. Himlen kan vänta vi ser bara upp mot skyn, hoppas på det bästa, väntar oss det värsta. Are they gonna drop the bomb or not?
Det kalla kriget, lika aktuellt idag, rädslan som fanns är rädslan som finns. Allt är i rörelse, allting förändras men trots det är ingenting ändrat.