Pappa låg i Kattvik under kriget. Jag hittade ett rött kantstött album med hölje av läder, några svartvita foton över gotländska vyer bland övriga kort med släkt och vänner: Högklint, Karlsöarna, barackerna de var förlagda i under berget, pappa framför en kalkstensvägg.
Han är borta, pappa, men jag minns hans berättelser ända hit, om iskalla vintrar, radionyheterna från den tyska fronten och de få telefonsamtalen hem.
Han var 19 år men på bilderna ser han ut som 30, kanske 40. En yngling med rötterna i Östergötland med så mycket framför sig som han förstås inte visste någonting om.
Jag hittade mamma också bland fotografierna. De hade nyligen träffats, de ser så kära ut. Hon var 18 och sagolikt vacker. Det var hon för övrigt hela livet, till andra sidan 90.
Även hon är borta men de fick ett långt fint liv tillsammans.
I dag har vikten av en viss typ av bilder devalverats, det mesta är sönderfotograferat, i mammas och pappas efterlämnade album är en hel tidsepok bevarad på några få blad.
Varje bild, inte större än fyra gånger fyra centimeter, blir ett unikt universum. Det är efterlämnade skatter som griper mig in till tårar.
De var knäppta i ett nu som är så avlägset i dag, lika avlägset som vår egen samtid en gång kommer att bli.
Då var -30 och sedan -40-talet det mest moderna som gick att tänka sig. Ingen hade varit längre fram i tiden än så. Nu sitter vi här med facit.
Jag ser pappa i uniform, leende, en stilig karl. Vad drömde han om när bilderna togs? Saknade han sin fästmö, hon som kom att bli min mamma? Kanske längtade han efter mig, deras enda barn som kom sent i livet.
Tänk om han vetat vad som väntade. Ytterligare fem år av världskrig, kylskåp, tv, en egen bil, en krympande värld, asfalterade vägar.
Vad har jag att vänta när åren går och gått? Så många frågor.
Det är så roligt att se bilder av mor och far när de var unga, kära, lyckligt. På slutet gnatade de mest. Mamma gick in i demensen vilket tärde både på henne, pappa och mig. Då var livet mest elände, jag tror det hände att de bad till Gud att det snart skulle vara över.
Därför kan jag inte se mig mätt på deras ungdom. Det är min förhistoria. Det de var då blev jag sedan, den tiden formade dem som sedan formade mig, allt går igen, allt kommer tillbaka.
Så vackra de var, därifrån sprang den kärlek jag kände hela livet.
Magnus Ihreskog