Jag försöker fånga mina egna känslor från den där tiden, men har svårt att nå dit. Inte finns det så många fotografier att ta stöd i heller, själv har jag bara ett enda, ett suddigt instamatic-kort där jag sitter på en bänk utanför den tegelröda skolan mellan Elisabeth och Monica.
Monica tillhörde de tuffa i klassen, men det vara bara en attityd. Det har vi pratat om många år senare. Hon var lika rädd och vilsen som antagligen alla andra, sade hon. Men där är vi, på det där fotot, bara några dagar kvar av nian.
Jag var förälder på klassresa med dottern och hennes kompisar. De är nu i samma tid som jag var vid det där fotografiet, i ett gränsland där mycket blivit barnsligt men desto mer ännu är aningen för vuxet.
Jag ilsknade till ibland, en irriterad farsa bland ungdomar som inte gjorde som de blev tillsagda.
Grabbar som lät mycket, som tuppar som mäter sig med varandra, flickor för vilka inga samtal någonsin tog slut, alltid fanns något mer att prata om och fnittra åt.
Men samtidigt är det så det ska vara, det ska vara lite bus, vi vuxna ska inte veta allt, det är en del av processen att lämna barndomen och skapa sin egen väg.
Jag satt på håll och iakttog en brytningstid, så mycket som ligger framför; skratt, gråt, kyssar, sorg, sår.
Med ens, långt starkare än den flyktigt uppblossande irritationen, kände jag den allra djupaste ömhet och tacksamhet, men också vemod, att få vara med i detta slutskede.
Vissa av dem har jag följt sedan dagistiden, nu pågick det mänskliga spelet och alla hade de sina roller. Jag tänkte: vad händer med de rollerna nu? Efter hösten börjar gymnasiestudierna, konstellationer bryts upp igen, nya sammanhang ska skapas.
När jag körde hem, ensam i bilen, fick jag in en kanal där det av en slump spelades Bob Dylan; ”The times they are a-changin’”. Som om det finns en mening med allt.
Så många gånger som jag hört den låten, starkt politisk, men nu kom den som ett slag i magen med en helt annan innebörd; ingenting kan förbli som det varit.
Jag är mitt i livet, samtidigt tillhör jag det förgångna, jag som en gång visste allt, nu vet jag ingenting. Det är ungdomen som sprudlar, där finns energin, jag är med dem en bit på vägen, kanske blir jag ett minne för dem fram i tiden. Den godnattkram jag fick av dottern ska värma länge, länge än.
”Come mothers and fathers through-out the land, and don’t criticize what you can’t understand,
Your sons and your daughters are beyond your command, your old road is rapidly agin’,
Please get out of the new one, if you can’t lend your hand,
For the times they are a-changin’”.