Vardagen är tillbaka när minuterna åter spelar roll. Tider finns att passa, logistik på hög nivå ska mejslas fram för att få tillvaron att fungera. Ibland har det gått ända till läggdags innan alla punkter på dagsschemat betats av.
Ja, du vet hur det är, hur vi försöker att få tre timmar att få plats på två timmar, försöker hinna med fjorton dagar på en vecka.
Som den tidsfascist jag är hatar jag att komma för sent till avtalade tider. Larmen går i hela kroppen de ytterst få gånger det händer, det är en rent fysisk obehagskänsla. Att jag genom åren ödslat timme efter timme av min egen tid för att vänta på andra är en annan sida av saken som vi inte behöver ta upp den här gången.
Men ibland, när jag jagar på mig själv för att hinna i tid, frågar jag mig så här: Om jag kommer lite sent...vad gör det om hundra år?
Jag vet svaret. Det gör ingenting. Kanske bör vi (jag) lite oftare sätta saker och ting i perspektiv. All den stress vi matar oss själva med, vem vinner på den? Inte jag, i alla fall. Vad blir det bestående minnet av om jag verkligen lyckas trycka in tre hela timmar på etthundratjugo minuter? Ingenting, förutom möjligen ett Nobel-pris i någon typ av fysik.
Och vad är egentligen tid, mer än en konstruktion alltför komplicerad och filosofisk för att dyka djupt i i den här spalten.
Som jag sätter mig på ringen en dag tar jag med mig en gotlandsguide från en trave tidningar som ligger där hemma. Jag läser en text om hus i förändring av min gamle vän och kollega Roger Björkman, en intressant artikel om hur byggnadstraditionen på Gotland är formad av trä och inspirerad av bul- och knutteknik.
Så här skriver han om Groddagården i Fleringe, ett blickfång i det flacka landskapet: ”När mangårdsbyggnaden byggdes är okänt men murverk, fönstersättning och spisar med skorsten skvallrar om att huset uppfördes under tidigt 1700-tal”.
Alltså: ”Uppfördes under tidigt 1700-tal”. Det är en byggnadshistorisk felmarginal på i alla fall 50 år! Nej, mejla nu inte om eventuella rättelser, i sak har jag all förståelse, det är säkert inte enkelt för historikerna att precisera. Men: perspektiven förändras, och det visste jag ju. Det längesedan förflutna är inte indelat i minuter.
Jag kan tänka mig att de åt kålsoppa, hade dåliga tänder och slet ut sig tidigt i livet, de som levde då, men särskilt bråttom hade de antagligen inte.
Jag finner mig själv jagandes nutid till, i det stora hela, ingen nytta. Om jag känner att jag inte hinner, vad gör det om hundra år? Kommer det att ligga mig till last? Kommer det att gå till någon slags historia? Nej, jag tänkte väl det.