Du vet, nej, det vet du kanske inte, men ändå, det är den tiden av året, den tiden av livet.
Det är ta fram adventssjärnorna och adventsljusstaken och känna sig misslyckad för man inte pyntar som Ernst-tiden, det är infoträffar inför att välja program på gymnasiet-tiden, det är utvecklingssamtal i nian och utvecklingssamtal på gymnasiet-tiden, det är föräldramöte före jul-tiden, det är boka resorna för julhelgen-tiden, det är styrelsemöte före jul i den ena föreningen och styrelsemöte före jul i den andra-tiden, det är julbordstiden, det är jobba fram reportage till tidningarna inför helgerna-tiden, det är byta till vinterdäck-tiden och vinterröja i trädgården-tiden, det är samkväm med klassen-tiden, det är hinna allt jag tackat ja till att göra före jul-tiden, det är sälja lotter för att samla in pengar-tiden och sälja även underkläder för att samla in pengar-tiden och det är köpa själv för tusentals kronor för att man inte hinner eller orkar sälja allt-tiden, det är in i själen jävla trött hela tiden-tiden, det är den tiden det är.
Jag har flyttat mina LP-plattor till en annan plats i huset där jag kan lyssna i fred när jag känner för det och ibland sätter jag mig där och bläddrar bland mina vältummade skivor. Då är jag där igen, i bekymmerslösheten och då kraven, andras och egna, inte var så stora.
Jag lägger på en Lasse Tennander-LP, Tennander är en av mina favoriter, han sjunger med sin raukräfflade röst:
”Vi träffas ibland och talar om våra drömmar, om åren som rann iväg och om tidens strömmar, och om det som Lennon sa att livet är det som händer här i dag medan vi är upptagna av planer för framtiden”.
Och så är det, så klart. Livet är nu, inte sedan, och jag tycker ju verkligen om att ha mycket omkring mig, ju mer på gång, desto mer får jag som regel gjort. Men det händer att det blir för mycket.
”Jag blev någon helt annan, allt blev nånting annat, än det vi drömde om i staden som är petroleum och tång” sjunger Eva Dahlgren i sin fina sång (vilken jag inte har på vinyl) om sina dubbla känslor för uppväxten i Nynäshamn.
Ja, allt blev något annat, jag blev också någon annan är det jag drömde om, vad jag nu drömde om. Men det blev trots ganska bra ändå. Så är det med det mesta. Det blir ganska bra ändå, till slut.
Och jag vet ju att jag kommer att sakna allt det här när jag inte längre har det, när de som varit små blir ännu större och sedan flyger ut; alla klassmöten, alla föräldraträffar i idrottsföreningarna, jag vet ju det.
Men just nu...just nu skulle jag klarat mig utan något av alla dessa ibland självpåtagna måsten.
Kanske börja säga ”nej” lite oftare. Jag tror ”nej” är det viktigaste ordet för ett allt mer stressat folk.