Det finns inget folk hatar så mycket som personer som var populära på högstadiet. Så säger författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Expressen kulturs ”En varg söker sin pod”, som nu också blivit boken ”Kära Liv och Caroline”, där raka svar ges på många av livets frågor.
Kanske är det så, jag tänker bakåt, vem var jag i sjuan, åttan, nian…så länge sen nu. Jag gick igenom någon slags klassresa, så minns jag det. Från början ganska vad man då kallade mesig, till att jobba mig fram till den grupp som kallades inne.
För att grupptillhörigheten var så ohyggligt viktig, att vara en bland alla andra. I den miljön är ensam väldigt sällan stark.
Till de allra tuffaste och mest populära kom jag inte. Då krävdes att man sket i läxorna eller i alla fall sa att man gjorde det (tänk så mycket alla sa hela tiden!), stod i rökrutan, hade platåträskor och Lee-jacka. De tjejer som dessutom var ihop med någon med bil var fullständigt onåbara.
Men till den skötsamma poppisgruppen nådde jag nog. Humorn var vapnet mot min osäkerhet, skämt öppnar dörrar och sätter en i fokus. Jag hade till och med tjej.
Jag är glad för att vara där jag är i livet, på de femtio. Det är på många sätt, inte alla, skönt att bli äldre.
Jag är som jag är, slipper uppväxtens ängslighet. Även om den där känslan att inte räcka till aldrig helt ger med sig. Jag är fortfarande inte så sällan osäker och blyg.
Jag funderar på vad de där tuffa gör i dag, när jag någon gång går förbi min gamla skola. Hur gick det för dem? De allra flesta blev det folk av, vissa hamnade snett och några är inte längre i livet.
Jag tänker att kanske är det så, det finns inga man hatar så mycket som de som var populära i högstadiet. Den tid då strävan var att vara top of the list.
Inte sällan behövde de som nådde dit också kliva på andra. Så många svårläkta sår som rivits upp, tillfogade genom arroganta fnysningar, visade ryggar och överlägsna skratt.
Jag har pratat med några av dem efteråt, några av de tuffa(ste). Som var del i en till synes homogen grupp som utestängde de flesta andra.
”Du ska veta, Magnus, att jag var så rädd, så osäker, att spela tuff var mitt sätt att härda ut. Jag beundrade alltid dig för att du vågade stå för att du spelade klarinett. Det vågade aldrig jag”.
Jag fick nästan ömmande känslor av detta erkännande. Tyckte synd om. Allting var som det var, fast ändå inte alls. Och inte tyckte jag att klarinetten var särskilt het.
Han var osäker, jag var osäker, och mitt i allt detta låtsades vi, på var sitt håll, vara andra än de vi var.