När studenterna i går sprang ut på Wisby strands balkong var det 38 år sedan jag gjorde detsamma. Jag hade brun kavaj, byxor som kliade och på de få bilder som finns när jag i hemmet poserar bland de blomsterbuketter som grannar och bekanta kommit med ser jag butter och besvärad ut.
Det var inte så glamouröst då, det var i Småland, vi fick våra betyg i det klassrum där vi vanligtvis hade svenska, sedan gick vi ut på skolans innergård där släkten väntade.
Ingen mösspåtagning veckovis före sista skoldagen, ingen bal eller kortege med flotta bilar, inga traktorvagnar under själva studentkvällen.
Istället gick en klassvis promenad från den där innergården de två kilometerna till stadens torg, där höll rektorn tal – och sedan var det slut. På kvällen var det dans, jag drack en gin fizz, stället stängde vid tolv, tre dagar senare ryckte jag in i lumpen, stabsassistent på A6.
I år har jag för första gången en student i min familj, en son som under fredagen blev helt klar med sina gymnasiestudier. Det har varit en resa att följa! Genom livet, förstås, från småbarnsåren till nu, men också sista halvåret mot studenten; all planering, alla idéer och så till slut den stora dagen. Sista utposten passerad, nu väntar resten av livet med allt vad det innebär av möjligheter, hinder, lycka och svärta.
Studenten är en bubbla av vemodig glädje, på avstånd såg jag små killar som blivit någorlunda mogna män, vissa har hängt med sedan dagis. Nu skingras de för vinden, som maskrosen som släpper sina frön i tidig juni.
Jag tänker: Vad kommer ni minnas av varandra fram i tiden? Vilka förblir vänner, vilka blir bara namn från förr? Vad minns jag av dem jag delade vardagarna med i tre år och vad minns de av mig?
Jag skickade frågan till några av dem jag hittat i sociala medier men inte träffat sedan dess: ”Vad kommer du ihåg av mig från skolan?”.
”Du var lugn” svarar en av dem. ”Snäll”. En säger: ”Jag minns dig som varm och kanske lite blyg”. Men också: ”Vi hade egentligen inte så mycket med varandra att göra”.
Att ha en student i familjen är att få en injektion av ungdom. Jag tänker ibland att jag ännu är i min glans dagar, och det är jag ju. Träffar jag mina årskamrater är allt som förr, säger någon ”Peo Brasar” kan vi prata i timmar, då ligger allt öppet, då skrattar vi oss genom nuet.
Men allt det där andra, det som studenterna ännu har framför sig kan vi aldrig få tillbaka; den där förväntan av hur historien ska komma att se ut.
Jag tog på min gamla studentmössa, den jag samlade namnteckningar från skolans mattanter i. Jag upptäckte att jag blivit tjockskallig sedan dess.