Jag såg en röd Volvo svänga höger ur rondellen och jag såg dubbla led med dagisbarn i gula västar vandra mot äventyret längs kung Magnus väg, jag såg en kvinna på cykel, träningsklädd på väg mot gymmet och jag såg en man med påse från systemet vandra fram mot sin fredagskväll.
Jag såg hur sensommarsolen blänkte till i navkapseln på en Volkswagen och jag såg småskoletjejer hoppa gummi på lunchrasten och jag hörde skolklockan ringa in till ännu en lektion.
Jag såg ett ungt par som kysstes över en stripsbricka och jag tänkte på den första kärleken, den som det sägs att man aldrig glömmer, jag tänkte på den kyssen, vår kyss, och undrade varför det blev som det blev och var hon befinner sig nu. Vad gör hon, hur mår hon, vem är hon och vad minns hon?
Jag nickade hej åt en ytligt bekant, jag bytte några ord med en granne: det var tusan vad äpplen det är i år! och när jag cyklade till jobbet en annan morgon mötte jag en annan cyklist på samma plats som vanligt. Allt som hände var som vanligt, alldeles självklart, utan reflektion.
Jag såg en man vars keps slet sig och singlade i väg i vinden, jag såg att han såg och vi log mot varandra, jag såg en av dem som bestämmer som gick myndigt med sin portfölj, jag hörde ljudet av en moppe och långt borta sirenen av en ambulans. Innanför muren smidde domkyrkan sitt silver över tegeltaken, jag räknade slagen.
En cyklist trampade genom Östergravar, jag såg en polis, en taxichaufför, en som jag vet är elektriker, en mäklare, en som rökte cigarett, en som är på banken, jag såg en kvinna i röd rock rasta hunden, såg två odödliga högstadietjejer med skratt och Trocadero.
Jag såg ett flygplan gå ner för landning och från Klinten sedan såg jag färjan med sin röda skorsten lägga ut. Jag såg en kvinna som putsade fönster två våningar upp, hur hon rörde sin trasa i cirklar som inte riktigt slöts och jag såg en farbror med rullator och kände på avstånd lukten av hamburgare.
...jag tänkte att det jag har omkring mig, det händer nu. Jag känner dem jag känner för att vi lever i samma tid.
Om hundra år står ringmuren kvar och de flesta av husen, gatorna leder dit de leder i dag men ingen av oss som går på dem nu promenerar då längre på dem.
Om hundra år finns ingen av oss kvar. Det är märkligt och svårt att ta in. Vi som är så självklara, känner oss så oersättliga.
Då är tiden en annan, då är de som ännu inte fötts mitt i livet och jag en av dem som gick en stund på jorden. En av de många som en gång levt, som inte längre ens är ett minne.