Jag läser i media att Ivan Mauger är död. ”Ni kände honom som Ivan, jag inser hur lyckligt lottad jag var att få kalla honom pappa” skrev hans dotter Debbie Pritchard på Twitter.
Ivan Mauger kom från Nya Zeeland och var en megastjärna inom speedwaysporten med totalt sex VM-titlar.
Han var lite före min tid på speedwayläktaren och jag kan inte minnas att jag någonsin sett honom köra annat än på gamla youtube-klipp, men då förstås helt utan att känna den härliga söta doften av metanol.
Men som den speedwayfantast jag var, och för all del till dels ännu är, lekte jag ibland att jag var Ivan Mauger när det kördes cykelspeedway runt kullen vid lekplatsen.
Han dominerade sporten i skiftet 60-70-tal som få andra gjort och tilldelades 1976 den brittiska imperieordern, vilken ges till män och kvinnor som bidragit med förtjänster till riket, läser jag på nätet.
Ett liv på toppen, helt enkelt. Once a champ always a champ. Men så kom Alzheimers sjukdom in från höger och gjorde de sista åren av livet sköra och grumliga.
Det slog mig så tydligt när jag läste om Mauger i början av veckan. Inte ens en hjälte, hur hyllad denne en gång än var, klarar sig undan livets nycker och tidens gång.
Min mamma var också enastående, fast på sitt sätt. Inga VM-titlar, inga stora ovationer, de andra kallade henne Elisabeth, jag var lyckligt lottad att få kalla henne just mamma.
Hon var briljant i sin glans dagar, men i slutet av livet drev diset in och gjorde tillvaron skev också för henne.
Sakta tynade hon bort och det enda hon mindes med säkerhet var det som hände när hon var barn. Vem jag var hade hon inte så stor aning om men hon tyckte om när jag kom för att dricka en kopp kaffe, titta på gamla foton och prata bort en stund.
Om det var just Alzheimers vet jag inte, det vet ingen, bara att hon försvann in i någon slags demens, in i sin egen värld dit ingen annan hade insyn och när hon drog sitt sista andetag var hon spröd som en fågel.
Jag vet ingenting om Ivan Maugers sista tid, inte det minsta. Han blev bara för mig en plötslig symbol för livets föränderlighet och att inte ens de mest uppburna är immuna mot den stora glömskan.
Jag tänker mig att hans anhöriga gick till honom som jag gick till min mamma, hur de höll honom i handen och pratade om det som var hemma och vant. För dem var han ingen VM-hjälte, han var en människa av hjärta och värme.
Det är outhärdligt sorgligt att se någon man älskar försvinna men det ger också fina tillfällen att reflektera över livet och kärleken och att känna vad som verkligen är viktigt.