Men om jag blev det, om det gick, vad skulle jag se, vad skulle jag falla för, vem skulle det vara jag inte kunde – känns det ju som i de lägena – klara mig utan.
Det är de sidor hos en partner man först dras till som sedan blir de drag som söndrar, säger terapeuterna. Så vad är det då de som trots allt förälskat sig i mig genom åren verkligen fångats av?
Jag går navelskådande genom tillvaron och tänker på detta, lite besviken nästan, för att jag aldrig fått uppleva det från deras perspektiv. Och nyfiken på dem jag i min tur fallit för, lite nyfiken är jag på dem. Vilken av alla de versioner av den som är jag fick de uppleva?
Och så går åren. Hon jag delar livet med sedan många år...jag är fylld av det tråkiga i att inte ha varit del av allt det hon varit del av tidigare, det liv som passerat innan jag kom in i bilden och som jag aldrig riktigt kan ta till mig och göra till mitt. Allt som finns är berättelser där min närvaro saknas.
Jag är nyfiken på henne, hon som såg mig utifrån, hon som såg vad jag var för en, jag som alltid undrat vad jag egentligen är för en.
Ytligt och trivialt ämne i dag kanske, pinsamt introvert i en tid då polerna smälter och stövlarna trampar, då fokuset på jaget borde vara passé och vi istället borde bygga tillsammans. Men jag går bevars omkring i mig själv hela dagarna så ibland skymmer detta faktum sikten. Dessutom törs jag vara pinsam, jag har nått den åldern, skäms inte för särskilt mycket längre. Nåväl.
Jag är avundsjuk på henne, hon som fick uppleva mig som blossande het, med öron som paraboler som uppfattade varje ord, ögon som infrakameror som uppfattade varje blinkning, varje skiftning, varje nyans.
Den sidan av mig, den jag bara sett inifrån, jag tror den kan vara översvallande, men vad vet jag av vad hon såg och ser.
Avundsjuk, nej, mer nyfiken, på alla er runt omkring, ni som ser mig, jag undrar så vad ni ser, ser ni spjuvern, clownen, glädjespridaren med skrattet först eller ser ni den andre, det tysta, buttre, inåtvände, vad ni än ser, båda bilderna bär sin sanning.
Jag undrar vad ni säger om mig när jag inte hör, ty det är ju en av mänsklighetens stora hobbys: Att prata om dem som inte är närvarande.
Avundsjuk också på alla jag försöker vara som, de människor jag har som förebilder i stort och smått, de som redan är och kan det jag försöker vara och kunna.