Alla dessa platser som jag bara susar förbi, dessa småorter som tar ett par minuter att passera med bilen. Jag ser dem genom vindrutan; husen, trädgårdarna, de nedlagda butikerna, tanka själv-mackarna och så, innan jag ens hunnit reflektera, 90-skyltarna som innebär att jag kan trycka lite hårdare på gasen och lägga ett samhälle i glömska.
Det händer hela tiden. Överallt finns de omgivningar som vissa kallar hemma, där de kan historien och känner varje vink.
Ibland tänker jag att de här små orterna är befolkade av dem vars drömmar tog slut, de som inte kom längre, som ”blev kvar”. Värre epitet går inte att få; ”där är han som blev kvar” när alla andra fångade livet.
.
Det går också att vända på det, här bor dem som har ett lugn i kroppen, som är nöjda med det som är, som inte ständigt behöver sträva efter gräs som är grönare gräs. Det händer att jag är avundsjuk på dem. Så jag bestämde mig för att stanna.
En väg genom Småland som jag ganska ofta kör, ett samhälle som jag genom alla år passerat månghundratals gånger. Den här gången parkerade jag vid affären, stängde av motorn och tog en promenad. I tystnad.
Det var söndag förmiddag, det mesta av det som kunde vara öppet i Järnforsen var stängt. En trevägskorsning, ytterligare några parkerade bilar, en mamma med barnvagn.
Jag såg en frisörsalong, en VVS-butik, ett snickeri, en restaurang och pizzeria, lite längre bort längs vägen mot Virserum en skola. Det var allt. Det var som att kika genom ett nyckelhål in i ett eget universum jag inte vet någonting om.
Gatorna hade namn som Årenavägen, Samuelsgatan, Strömgatan och Industrivägen. Den stora pulsådern hette Storgatan. Precis som vilken liten ort som helst. Det var längs den mamman med barnvagn gick, vi sade ett kort ”hej”, jag tänkte att hon måste undrat.
En uppväxtkamrats pappa spelade fotboll i Jänsforsens AIK. Det var på 40-talet, ofta har har brukat leta fram gamla tidningsklipp att visa när jag, tidningsmannen, kommit på besök. Det är charmigt. Matchreferat och korniga svartvita bilder, en gång var det dagens nyheter, i dag är det hälsningar från en annan tid.
I dag används fotbollsplanen, som ligger på andra sidan Emån, mest till ungdomsspel. Jag körde in och tittade, en parkerad cykel, inte en människa.
En kort kvart bara, sedan fortsatte jag min färd. Jag stängde av Dire Straits och körde i tystnad. Jag var ensam i bilen. Jag tänkte att det är hit omkring 500 personer kommer när de kommer hem. Inte de som blivit kvar utan de som valt att stanna.
Jag undrade vad de tänker om oss som bara passerar utan att ens stanna och tanka.