Jag kom med båten efter en vända till fastlandet och tänkte att nu när så många firar hemester så ska jag också göra det. Semestra hemma, alltså. Se saker med andra ögon än de hemmablinda. Jag ser ju ringmuren varje dag utan att höja på ögonbrynen, men när jag någon gång är utomlands eller annorstädes och tittar på borgar och ruiner tänker jag alltid samma tanke: Det där har vi ju mycket mer av hemma.
Så varför inte öppna ögonen, tänkte jag, som jag skulle göra om jag rest bort och inte hem.
Jag började med att tänka att det är kul och spännande att åka båt.
Och så åt jag en räkmacka.
Jag tog det lite pö om pö, inte hela turistinsatsen på en dag utan spred den över någon vecka. Först, kommen i land, körde jag längs hamnen och försökte komma in genom staden den vägen. Men det var bilförbud så jag fick krångelvända utanför restaurangerna. Jag körde så klumpigt jag kunde.
En annan dag bockade jag av förturskön till Fårö, jag skulle ändå dit, men jag struntade i färjekön bortom macken utan körde istället direkt till förtursfilen.
Jag har aldrig någonsin tidigare stått i den eftersom jag inte är behörig. Nu tog jag plats bland takbox-suvarna. Försökte se så naturlig ut som möjligt, för ställer man sig i en så kort kö bredvid en lång kö fattar man ju att något är fel.
På väg mot stan igen senare på dagen höll jag liksom tidigare 70 på 80-vägen, jag tänkte: jag måste testa en annan väg, så jag svände av mot Valleviken. Då väntade jag i det längsta med att blinka och bromsade sedan hårt så tätt inpå korsningen som möjligt.
Vid ett fält gick jag ur och plockade blåeld med bara händerna.
Fan vad det stacks, jag fick skärsår i händerna.
Ringmuren, ruinerna, domkyrkan, gatstensgränderna, de är magiska, särskilt i januaris murrigt gatljusgula ljus. Efter snart trettio år kan jag fortfarande hänföras av Visby innerstad, även om jag sällan har de ögonen påkopplade i vardagen.
Men nu hade jag det, jag tog en karta i hand – och hoppades att ingen jag känner såg mig – och gick långsamt genom gränderna, stannade i gathörnen, höll blicken högt, mot tak och andravåningar.
Det kom några bilar och jag flyttade mig högst motvilligt, jag gick i bredd med mig själv för att täcka hela gatan, jag hade ju hemester.
Sedan tog jag en matbit på en restaurang som inte är året runt-öppen. Förlåt, men jag var tvungen. Hur skulle jag kunna veta?
Allt det där gjorde jag. Utom förturskön, det var bara påhitt. Där skulle jag aldrig ställa mig. Men det finns de som gör som inte har där att göra. Det finns folk till allt.