När barnen föddes var mina föräldrar redan gamla och var därför aldrig några att direkt leka med eller komma och sova hos över helgen.
Dessutom bodde de i min barndomsstad i Småland och hade själva svårt att resa så det blev heller aldrig varken aktuellt eller praktiskt möjligt.
Däremot älskade de sina barnbarn, frågade alltid om dem i våra varannandags telefonsamtal och höll reda på hur det gick i skola och på fritidsaktiviteter.
En gång sade min pappa, med sorg i rösten och medveten om vart tiden bar: ”Tänk om man kunde få se dem växa upp...”
Jag har tänkt mycket på de där orden, på hans och mammas önskan att se barnbarnen bli ungdomar, vuxna. Men så blev det inte, de var fortfarande bara barn när mor och far drog sina sista andetag.
Ingenting fick de veta om hur det gick, om högstadie och gymnasium, om att skjuta i höjden och att så smått börja närma sig sina vuxna jag.
Och för barnen är farmor och farfar numera foton i en hylla, en del roliga hågkomster och mina egna minnen av dem, berättade över matbordet.
Jag undrar vad det är jag inte kommer att få vara med om, fram i tiden. Just nu känner jag mig som i mitten av allt. Jag har en historia fylld av erfarenheter, en framtid fylld av påverkbara möjligheter.
Men den dagen mitt eget nummer kommer upp, vad är det jag då tvingas släppa taget om?
Får jag själv några barnbarn och får jag då se dem växa upp? I så fall i vilken värld? Hur har samhället utvecklats, har mörkret och rädslan helt tagit över? Är intoleransen allmängods och är all fakta utbytbar?
Jag frågar ibland ”vad minns ni av farmor och farfar?”, det är sex år sedan de fick vingar nu. Barnen minns tv:n i sovrummet, portersteken till middag , farfars centimetertjocka lager marmelad på frukostsmörgåsen och att farmor blev snurrig på slutet, bortom allt som hon var av demensen.
I ensamma tankar hoppar jag sedan en generation fram i tiden, undrar vad barnen möjligen ska minnas av mig, vilka avtryck gör vi människor på dem vi älskar?
Själv har jag inga minnen alls av mor- och farföräldrar, de hade gått ur tiden redan när jag föddes. Det är en slags sorg, men också ett okänt land, jag vet ju inget annat.
”Tänk om jag kunde få se dem växa upp” sa min pappa och jag kan höra rösten än, hans milda östgötska accent fylld av bräckligt vemod.
Du kanske inte kan läsa det här, pappa, men om du kan ska du veta: Det har blivit fina ungdomar av barnen. Jag lovar, du skulle varit stolt och fortsatt älska dem lika mycket som jag gör.