Jag körde min vinröda Toyota Firebird norrut mot dagen före årets kortaste natt medan solen sjönk i väster, dess strålar spelade över sädesfälten där den hängde över trädtopparna, jag körde genom Bro, Lokrume, Bockara, Arizona, lämnade Tucson bakom mig, vidare genom Tingstäde, Mörlunda och tog sedan av västerut mot San Diego och kusten bortom.
Jag körde ifrån oron, ”Don’t worry, baby” med Beach Boys falsetter, deras stämsång fyllde kupén och jag körde ensam, det var armbågaväder, det luktade av sommarkväll.
Jag såg åkrarna och vallmofälten, en kvinna hade parkerat sin cykel och plockade ett fång blommor, såg blåeldens böljande hav på land, en traktor körde längs vägen, så breda de är, traktorerna, jag såg andra bilar, det är så många takboxar om sommaren, jag hade inte bråttom, jag lyssnade på Beach Boys, jag var på väg, de sjöng ”Help me, Ronda”, ”California Girls” och ”Fun, fun, fun” och jag var alla åldrar samtidigt, jag var den unge pojken med drömmarna kvar och den äldre mannen som passerat zenit.
Jag lade mil efter mil, Othem, Lärbro, genom Rosenfors, och vände sedan upp mot LA, jag drog på volymen så högt jag klarade av, ”Wouldn’t It Be Nice If We Were Older”, nej, inte nödvändigtvis, stanna tiden, det är bra nu, den livbejakande sommarmusiken gick rakt in i blodet, jag sjöng högt, temperaturen visade långt över tjugo trots att klockan drog mot sent.
För några år sedan spelade det som var kvar av Beach Boys i Målilla, fyra av originalmedlemmarna har sina anfäder i Smålands inland, samma land som jag kommer från, nu fick en av dem träffa sina avlägsna släktingar och blev därmed helare än någonsin tidigare.
I sommar ska även jag träffa avlägsen släkt, jag ska köra genom mitt eget Småland och in i Östergötland, ett dödsbud i vintras gjorde tydligt att tiden aldrig är på vår sida, jag ska krama, prata, knyta ihop, samla trådar som varit lösa för länge, hela mig själv och skapa ett större sammanhang, men nu körde jag genom Beach Boys-land, med Smålands skogar runt om mig på väg i min vinröda Toyota Firebird mot Fårö där övriga familjen väntade.
Det är det bästa, att vara väntad, vara välkommen, ”God Only Knows What I’d Be Without You”, jag kände ett sommarbubbel inom mig, ett slags rus, en parentes i den svärta som livet ibland bjuder, grådask och dykdalber, minusgrader och pensionärer, fan och hans moster och brevlådan full av jams.
Nog nu, nu slog jag mig fri för en stund; genom Målilla stationssamhälle, Santa Monica Boulevard och uppför backen vid Broa, jag var alla och överallt samtidigt genom kvällen före dagen före årets kortaste natt.