Jag kraschade med min Crescent en kväll när jag var packad. Nedförsbacken var alldeles för lång och dessutom stod en lyktstolpe i vägen. Där hade den aldrig stått förut. Jag landade på hakan och fick en jädra massa stygn sen. Ärren syns fortfarande för den som vill se, bara att komma fram och titta.
Det är länge sedan nu, trettio år säkert. Cykeln är ljust blå och står i sommarstugan i Småland, i somras pumpade jag upp den och trampade runt för att se mig lite omkring.
När jag växte upp cyklade jag överallt; till skolan, till träningen, till kompisar. Genom sol och regn och snö.
Sköna cyklar i cykelställen, minns du? SCO=Släng cykeln omedelbart, DBS=Döden bakom styret.
En sommar cyklade jag och pappa på Gotland, då öste det ner och in i vårt tält så vi fick ta in på ett pensionat på Kneippbyn för att bli torra.
Jag var tretton år och hade Wranglerjacka och träskor. Jag har ett instamatic-foto när jag står i Fiskargränd, röda rosor i bakgrunden.
Just nu pågår Vueltan, Spanien runt, i tv, en färggrann klunga som färdas genom det brunbrända lanskapet och går att se ända hit. Jag kollar repriserna om kvällarna för att fly en stund från den brutala verkligheten, sitter med en kopp te och fascineras.
Samtidigt, ja, inte samtidigt, men du fattar, samtidigt läser jag boken om cykeltävlingen Tour de France, en 700-sidig lunta om ett av världens största idrottsevenemang. Resan från 1904 fram till idag är också berättelsen om Frankrikes och Europas utveckling, en historisk odyssé buren framåt av ramens riddare.
Vilka hjältar, vilka prestationer, vilka historier. 45-milsetapper på grusvägar över alper och pyrinéer, oväxlade cyklar utan broms, krig mellan åkarna som la klipulver och järnfilspån i varandras kläder, bondsöner och hantverkarlärlingar som med dödsförakt rundade Frankrike.
Som våra tysta nordiska skidhjältar med snor i skägget som lät resultat och urkrafter tala snarare än ord.
Det är en läsupplevelse jag rekommenderar, även till dig som inte är intresserad av cykelsport.
Jag har börjat cykla en del, har skaffat en mounta som jag trampar med på asfalt och skogsstigar, inte så fort och inga touretapper precis, men det går att få ont i nybörjararslet fram och tillbaks till Lummelunda också.
Häromdagen kraschade jag, fast inte på hakan som då i en annan tid. Jag knep för hårt om framhjulsbromsen och for över styret i en volt. Tur jag hade hjälm, det hade jag inte förr.
Det var på en skogsstig i ett strövområde, jag hade just kört om en flanör men jag tror inte hon såg min vurpa.
Jag stack snabbt in på en sidostig och gned de blödande såren i skydd av ett buskage. Jag kände mig för jävla dum.