I dag, den dagen jag skriver det här, har det regnat praktiskt taget hela dagen. Därför tänker jag skriva om vädret. Vädret finns inget att göra åt, det är som det är, efter regn kommer sol, förutom i Peking.
När det var olympiska spel där skickade de upp grejer i atmosfären, raketer säkert, som såg till att bomba bort regnmolnen – eller vad de nu gjorde – så att solen skulle lysa över den kinesiska huvudstaden för att få världen att bländas och inte se allt som finns bakom blänket.
Nåväl. Det kan tyckas banalt att skriva om vädret men få saker engagerar så mycket. Och vi människor är ju rätt banala. I tv och radio sänds prognoser varje timme, och trots att det egentligen bara är att se ut genom fönstret går vi gärna till en app eller något för att kolla att det verkligen stämmer, det vi ser.
Men det säger förstås mer om det beroende vi alla skapat än om någonting annat.
Jag läste att många nu bokar sista minuten-resor till solen. Många tänkte ju efter förra sommaren att nej, nu när det var så fint, nu stannar vi hemma. Eller om det var flygskammen som kom i vägen, flygskammen som ju är kommen av att vårt sätt att leva faktiskt påverkar klotet och därmed även det väder vi har.
Men så – när termometern knappt når över tolv, åt skogen med skammen och iväg till värmen, den värme som suckades över när den var hos oss i juni. Jodå, jag suckade också, mot bättre vetande. Fy satan vad hett, nu behöver vi verkligen regn.
Och så kom regnet.
Mardrömmen, min mardröm, vore att leva i ständig sol. Det är som att alltid ha det glatt och vara på fest, jag vill åt även det mörka och vemodiga. Bara sol skulle göra mig galen. Jag gillar sommaren hösten vintern våren, skiftena, bladen som faller och knopparna som gör ont. Eller om de tvekar. Och sedan blir gröna. Det är skönt, grönt är skönt.
Gillar minusvintern med knarr under skorna, stormarna när de vrålar in, till och med regnet gillar jag, att ge upp, inse sig besegrad och låta det skölja. Bara man kan komma in och byta kläder sedan. Helt och hållet grottman är jag trots allt inte, även om jag ibland glömmer att dra upp gylfen.
Det spelar ingen roll hur mycket vi skriker åt himlen, vädret blir som det blir. Men visst ville vi ha regn, så torrt som det är. Och visst var det för varmt härom veckan. Jag undrar vad de pratar om i Los Angeles eller Canberra, men här hemma: ingenting förenar som ett skyfall eller en vådlig snöstorm.
Då ler vi mot varandra och hjälps åt. Det är fint.