Men åren gick och också hjältar blir gamla, och dom får hoppas att dom yngre vill ta vid. Björn Afzelius ord i Hoola Bandoola-sången ”Juanita”. Och så är det, mina hjältar blir gamla och dör ifrån mig.
När jag växte upp var pappa min idol, som varje pappa är för de flesta barn. Han visste allt, han var min guide mot tonåren, farsan han var bäst, farsan han var nånting mitt emellan Honken Holmqvist och Fantomen och hans häst, som Cornelis skaldade.
Afzelius, Cornelis, två hjältar som lämnat oss, mig.
Dagen efter uppgiften, och chocken, att David Bowie gått ur tiden kunde pappa ha blivit 95.
Han var en gammal man redan när han var ung och mot slutet var det jag som fick ta vid. Han gick mig på nerverna ibland, farsan han var väck, farsan han var nånting som man borde gräva ner embalerad i en säck (Cornelis där, igen) men jag älskade honom, kanske mer och mer ju skröpligare han blev. Det är fem år sedan han dog.
Men Bowie, ett så precist dödsbud i förhållande till de vi dagligen matas med från katastrofer världen över, hur det åt sig in hos alla och en var.
Jag tände ljus för far och för David Bowie den kvällen, jag satt till långt in på natten och såg dokumentärer och lyssnade på hans musik.
Bowies, alltså. Pappa finns inte på film eller skiva, han var en skogens man och inget för estraderna.
Första mötet var en poster i poptidningen Tiffany; morotshår och sminkad hy. Den åkte upp på pojkrumsväggen och fick mamma att utbrista: Vad är det där för en?
De gånger jag är i London passerar jag alltid Heddon Street där ”Ziggy Stardust”-omslaget är fotograferat, stannar en stund, ser mig omkring, ser den jag är, den jag var.
Jag fattade nog inte förrän nu hur stor han varit genom livet, hur han sett mig växa upp, hur jag fortsatt att lyssna på skivorna genom alla år.
Märkligt, egentligen. Jag som alltid älskat artister som sjungit ut sitt hjärta, Bowie talade alltid genom sina alter egon.
Förutom på sista skivan, ”Blackstar”. ”Look up here, I’m in heaven/I’ve got scars that can’t be seen”, första raden ur låten ”Lazarus”.
Ett rekviem, smärtsamt och tårfyllt nära, utgivet, kom det att visa sig, tre dagar före hans död.
Hela världen har kommit att sörja. Bevis nog för hur viktig musiken och kulturen är för mänskligheten?
Jag tänkte på tiden som går. På dem som lämnat och som sjungit genom mitt liv. De jag skrålat till, festat till, som alla betytt så jävla mycket. Tänkte på dem, oss, som står i tur…Vilka är de som ska ta vid?
Allting tar slut, det är allt vi vet. Det fina är att minnen och i vissa fall stor konst finns kvar, alltid.