Jag gjorde nyligen ett reportage om åldrarna inom den gotländska fullmäktigepolitiken, publicerat på tidningens nyhetssidor. Vilka som är yngst och äldst och vad det i sin tur innebär för det politiska arbetet.
Inte för att åldern i sig är viktig, åldern är bara en siffra brukar vi ju säga, och så är det kanske till en viss gräns, även om det tog emot lite när jag första gången skulle uppge hur gammal jag var efter att jag fyllt femtio, det ska tillstås.
Men i övrigt, jo, egentligen bara en siffra. Erfarenheter, däremot, de låter sig inte mätas med år, varken få år eller många.
Ibland blir det tydligare än annars att man varit med ett tag, som när det i ett lunchsamtal i veckan refererades till artisten Marie Bergman med orden ”Hon som var med i Family Four, du vet”.
Jodå, jag vet. Gruppen Family Four deltog 1971 med låten ”Vita vidder” i det som då kallades Melodifestivalen. Jag har den på singel. En gång, det var i tvåan, hade jag med den till skolan när jag fått till uppgift att spela en favoritlåt på grammofonen. Jag tycker fortfarande den är rätt bra. Finns på Spotify, låter inte som Avicii. På vinylens B-sida ligger ”Heja mamma”, den är vad man brukar kalla klämmig.
Så, absolut, jag känner till Marie Bergman, ”hon i Family Four”. Det är dock en referens man inte kommer långt med i alla sammanhang.
Så ålder, jo, det är nog bara en siffra, men erfarenhet är däremot något annat. När jag jag var ung hade jag bara varit just ung. Hungrig, vetgirig, nyfiken och fylld av entusiasm, förvisso, men trots allt ”bara” ung.
Nu, i en äldre version av mig själv, har jag varit såväl ung som äldre och allt däremellan. Inte mycket förvånar mig längre, det mesta (nåja) har jag varit med om tidigare och har en relation till, jag vet vad som väntar och hur det brukar gå. Jag kan bottna i mig själv och vattnar mitt inre landskap med rutin för att få kunskapens och hågkomstens blomster att gro.
”Det där skrev vi om redan på 60-talet” brukar vi skoja om på redaktionen när någon tror att en idé är unik. Det är den aldrig, ingenting är unikt. Allting har hänt förr, misstag slutar aldrig att upprepas, historien går igen och igen.
Referenser är däremot färskvara, en tvivelaktig sådan visar med eldskrift att man är ute och slirar. Skulle jag nämna Marie Bergman när jag pratar med min 15-åriga dotter skulle hon utbrista ”What? Alltså du är ju!!!”. Eller skulle hon inte säga någonting alls, bara himla med ögonen.
Jag tänker att hon redan har helt andra erfarenheter än jag, så småningom mättas hon också med den kunskap som bara tiden kan ge. Hon kommer att bli briljant men hon kommer få höjda ögonbryn när hon fram i tiden refererar till Taylor Swift.