I mediahusets källare har Gotlands Tidningar ett rum med massor av gamla tidningslägg samlade. Där finns varje blad som givits ut sedan 1963, inbundna och med stiliga pärmar.
Där finns också de allra flesta negativ samlade, från den tiden fotograferna faktiskt fotograferade med film.
Och som inte det vore nog finns det ena plåtskåpet efter det andra med utdragslådorna fulla av svartvita fotografier, sorterade efter namn och händelser.
Det händer att jag tar de två trapporna ner dit, vrider om nyckeln till ett rum där det tidigare sannolikt bedrivits vapenvård och sen står där ett tag och bläddrar.
Det är en makalös resa och dessutom gratis. Det där rummet är som ett monument över tidens gång. På bilder ser jag människor i sin glans dagar som nu inte längre finns mer än i minnet.
Jag ser skeenden beskrivna som få numera kommer i håg, jag ser hur allt går igen, samma samhällsfrågor är aktuella nu dryftades även i setion, sjuttio- och åttiotal.
Jag drar ut ett tidningslägg, augusti 1977, så länge sedan nu. Jag var 15 år och alltid förälskad, drömmarna var våta och framtiden en tanke som aldrig tänkts.
Jag slår upp pärmen på måfå, 17 augusti. I en liten rubrik längst ner till vänster står nyheten som chockat en hel värld: Elvis Presley avled i Memphis.
Jag var i London då med mamma och pappa, vi stod utomhus på en pub vid Themsen, jag drack Coca Cola, kvällen var varm, floden luktade gammalt och folk började viska, nyheten gick från mun till öra, jag hade blå jeansskjorta, jag minns det ända hit, hur jag insåg att jag just då upplevde hur stor världen verkligen var: Har du hört om Elvis...
Toppnyheten den här dagen, en dag av alla dagar som passerat i våra och andras liv, är att ishockeyturneringen TV-pucken kanske inte går att se i färg.
Jag bläddrar. Det är nu glömda skyttekungar, det är bilolyckor, kommunala spörsmål och baddräktsflickor på stranden.
Familjesidorna med sina dödsannonser, nylig sorg som nu är så långt borta. Vilket år var det nu han gick bort? All denna tid som går som får oss att glömma och minnas.
Att stå i källaren och bläddra är att skratta åt somt som var, men också att drabbas av den tid som går. Hur kan det gå så fort? Eller är det tiden som står still och vi som rör oss.
Allting är förgängligt, allting är utmätt, allt är inte heller så jävla noga. Det kommer alltid nya dagar. En del får vara med om dem, andra får det inte.
Magnus Ihreskog