Allting kom tillbaka. Jag kände åter känslan av en tid då allt inte var så komplicerat. Eller om det var det. Vad vet vi egentligen vilka spratt minnet spelar oss, vad är verkligt och vad är fantasier. Så jag var naturligtvis inte tillbaka, det är omöjligt, jag är en annan nu, äldre, visare, mer erfaren. Men jag kom ihåg hur det var. Åtminstone lite grand. Jag tror det i alla fall.
Jag gick till Bäverns kiosk varannan vecka när tidningen ”Schlager” landade i dess hyllor. Det var mitt husorgan under några tidiga åttiotalsår, musikintresserad som jag alltid varit.
Där läste jag sedan om den stora världen, de stora artisterna, de coola konserterna och de nya skivorna.
Allt det där som låg så långt bortom den lilla småstad där jag växte upp.
”Schlager” satte drömmarna i rullning, vilka drömmarna nu var. Kanske spelar det inte någon roll, varken nu eller då. Att drömma, fantisera, tänka stort och större hör uppväxten till. Huvudsaken är något annat, vad det än är.
Jag har bara ett enda nummer sparat, nummer tolv från 1984. En extra tjock jubileumstidning som firade att rocken fyllde 30.
Det var en annan tid. ”Prishöjt jättenummer” ropar en streamer på omslaget. Prishöjt, som del i marknadsföringen. I sanning en relik när dagens annonser och butiksfönster ropar ”SALE”, ”SALE”, ”SALE” som om svenska språket inte vore gott nog. Billigt är bäst, då var dyrare ett försäljningsargument.
Jag var en bit in i tjugoåren, hade mitt första fasta jobb som lokaltidningsreporter, jag hade en gul Toyota Corolla, jag var Tirnave-kung på helgen och var alltid kär men fick sällan till det, mina kompisar flyttade från stan och jag längtade lite efter något annat men vågade aldrig, förrän flera år senare, ta steget.
”Schlager” var en karta som ledde rakt in i det vilda och via bland annat Mats Bäckers bilder, Mats som du läser om här intill, fick jag en liten, liten doft därav. Jag sade det till honom när vi träffades. Jag ska aldrig sluta berätta för dem jag beundrar att jag just beundrar.
Den där tiden finns kvar och ger näring åt den jag är i dag. Så stor del av mig är mina minnen, större och större ju äldre jag blir. Det finns en länk mellan Lustans Lakejer och dagens föräldramöten i skolan, mellan Commando, Strindbergs, Underjordiska Lyx och Unter den Linden och räkningarna som lägger sig på rad i datorn.
Och kanske var inte de där tjugoåren så fria och bekymmerslösa, minnet är bedrägligt och gör med oss som det vill.
Snarare var jag kanske gisslan av tanken på något annat, bättre.