Jag mår inte bra sade hon och sedan lämnade färgen ansiktet och hela kroppen började krampa och jag slog de tre siffrorna och fick berätta vad som inträffat, att pulsen slog med en faslig fart och att jag mitt framför ögonen såg hur livet liksom flydde.
Vi som suttit intill varandra på jobbet i flera år, vi som busar i kontorslandskapet, som riggar för krig med små plastsoldater för man måste kunna leka för att också kunna vara seriös, som tar en kaffe eller en lunchpromenad och pratar om livet.
Vi skulle just tagit en morgonkopp, istället säckade hon på bara några minuter ihop på golvet en vanlig tisdag och med ens var allt så där nära och så skärande skört.
Det är så mycket vi tar för givet och jag hör och ser vilken kliché jag just formulerar. ”Det är så mycket vi tar för givet”. Så klart det är.
Det ska vara som det är nu, alltid, alla andra tankar är för outhärdliga varför vi förstås gör allt i vår makt för att hålla dem ifrån oss.
Eller, nej, vi gör inte det heller. Inte jag. Jag lever bara, lägger dag till dag. Plötsliga påminnelser, som när mitt eget hjärtflimmer slår till, och jag stannar upp för en stund innan allt är som vanligt igen.
Där stod vi arbetskamrater och såg henne bäras i väg av ambulanspersonalen som sade att det här skulle nog ordna sig och sedan gick dörren igen och vi lämnades kvar med oro, undran och tusen frågor.
Jag var alldeles skakis resten av dagen. Jag sade att jag mådde bra men tankarna gick inte att samla.
Alla dessa tankar. Vad är det sista vi säger till någon? Aldrig vet vi när tiden är inne, det kan vara sekunder bort eller många långa år. Så vad är det sista vi säger?
”Jag ringer i morgon” sade jag till min pappa, men ’i morgon’ fanns ingen att ringa. Oftast säger vi ungefär så, och varför skulle vi inte göra det? Allt ska ju förbli som det är just nu.
Andra gånger lämnar vi i irritation eller affekt och riskerar att sedan få leva med vår ånger.
Det är en anledning så god som någon att vara snäll. Att vara snäll är underskattat i dessa utröstningstider. Jag sade ”ta hand om dig”, det var vad jag kunde komma på.
Allt slutade gott. Ett par dagar senare drack vi den där koppen kaffe, jag hälsade på i det lilla huset vid den lilla vägen och ritade en liten prästkrage, tror jag att det var, på en gammal tidning i köket för man ska ju så klart överräcka en blomma.
Jag trodde verkligen det var kört, sade hon. Riktigt vad som hände vet ingen, men kört var det alltså inte.
Nu knäpper tangentborden igen, vi hör varandras telefonintervjuer, spånar idéer, tar en kopp och ställer den viktigaste frågan av alla när visarna tagit sina varv: har du matlåda med dig?