Magnus Ihreskog: Ett namn i granit från en annan tid

En sten på en kyrkogård, ett namn i granit. Plötsligt kommer allting i fatt, som en reva i tiden där doften av något bortglömt tränger in.

* * *

Vi var så unga då, så små, högstadie-barn, bara. Det var när The Sweet låg på listorna och Stenmark åkte slalom i skyltfönster och klassrum.

Det var en annan tid, jag var en annan än den jag till slut blivit, men hon var viktig då, gjorde dagar och nätter outhärdliga, sekunder till sprakande fyrverkeri och hon var den enda som på avstånd upptog mina tankar.

En känsla stor som universum, ett försvinnande bloss i historiens ljus.

Eller hur det nu var. Jag vet inte. Känslor för så länge sedan går inte längre att hämta upp och fixera. Hur ska femtioplussaren ens kunna närma sig det som var sant och verkligt då?

Jag har sällan tänkt på henne. Inte mer än någon enstaka undran: var blev hon egentligen av? Som man gör när personer från det förflutna kommer på tal. Du vet: Har du hört nåt av dom andra?

Då, i högstadiet, pratade vi inte ens med varandra. Hon gick en klass under mig. En gång möttes våra blickar och slogs undan lika fort. Rodnande kinder, villrådigheten i det hemliga ingenmanslandet mellan barndom och vuxenliv.

Hon försvann tidigt från orten med sin familj, så småningom försvann också jag och bakom mig lämnade jag det som aldrig hade hänt.

År gick, år kom, med sår och solsken och sedan kom Facebook och där fann jag en bild på en sten på en kyrkogård och ett namn i granit.

Ett årtal så nära nu och för en hisnande sekund stannade allting till, hela världen hämtade andan.

Jag saknar henne inte, har aldrig gjort. Men som ett sändebud från tiden innan jag blev den jag blev dök hon upp i mitt nu, i flödet av nyheter om IS, Boko Haram, nynazism och sjunkande bensinpris. Hur kunde någon som betydde så mycket en gång lämnat livet utan att jag fått veta?

Jag har hittat många från mitt förflutna på sociala medier, har sökt på måfå för att sluta några slags cirklar. Av nyfikenhet. Av fascination för den flyende tiden.

Vi var barn, vi var unga, vi är äldre, vi är grå. Det är länge sedan ”Saturday Night Fever” och vi blir allt mer lika våra egna föräldrar, precis som vi svor att vi aldrig skulle bli.

I minnet är hon en högstadietjej med sött leende och Wrangler-jeans, aldrig blev hon något mer än så. Vi tänker på alla som vi såg dem senast, för 30 år sedan eller i går.

* * *

Ett namn, ett årtal, så mycket berättade det också om mig själv.

Plötsligt fick den naiva tanken att för all tid vara mitt i livet ännu en oönskad törn.