Ställer ner väskan och sätter på tv:n. Så jag ställde ner väskan, satte på tv:n och lät ett program om att bygga om hemma stå på utan ljud. Sedan hällde jag upp en öl jag haft med mig hemifrån i ett Duralex-glas som var tänkt till tandborstning.
I foajén sedan kände jag en hand på min axel. Känner du igen mig? Nja, vänta, JO! Så länge sedan sist, tio år? Femton? Tjugo? Från ingenstans dök F från mitt förflutna upp, han såg ut som förr fast jag först inte kände igen honom men det kom ju så oväntat.
Vi hängde ihop jämt och ofta under skolåren och därefter, satt vid sjön och drack vin och pratade om framtiden. Sedan kom livet emellan och vi drogs åt skilda håll, sågs väl någon gång, inte mer än så. Men vi vet var vi kommer ifrån, har samma referenser, samma uppväxt, jag hade hans mamma som fröken i lekskolan.
Vi bytte några ord där i hotellfoajén, inget om livets bråddjupa djup, lite ytligt, bara, drog några skämt från förr. Det vi har är det vi hade, allting finns kvar men allt har också sin tid. Och så får det lov att vara.
Så många som passerat genom åren, människor jag jobbat med eller kommit i kontakt med på annat sätt, så många av dem som jag också träffat år senare, på en perrong eller på Gotlandsbåten, och famlat efter något att fylla tystnaden med, den tystnad som infinner sig när just inget finns att säga. Känt mig obekväm, bara önskat mig bort, ingenting har vi gemensamt.
Den här gången var det annorlunda. Mötet med F varade bara en kort stund, som plötsliga möten ofta gör men ändå var allt så självklart, som när man oväntat hör ett spår från en en gång ofta spelad LP, vi kuggade i varandra, trygga i att ha samma bakgrund, inget behov av att förställa oss, behövde inte säga så mycket, ljudet av varandras skratt fick oss att ta mark på Åkergränd och Slättgränd, när jag pratade med F såg jag hans föräldrar framför mig, vi var hemma.
Jag stängde av tv:n innan de byggt färdigt, på morgonen sågs vi frukostmatsalen men pratade inte mer, ingenting behövde sägas, vi skulle inte ta upp vår vänskap, det visste vi, ändå uppfylldes vi av den. Vi tecknade ”hej, ses” över leverpastej och rostad bröd, gick vidare i våra liv, vem vet när vi möts igen, ändå är vi, som alla som växer upp tillsammans, del av varandras liv, antingen vi vill det eller inte.
Vi är två pojkar som blivit män och passerat livets zenit, som känt varandra väl, som behållit det fina vi hade och låtit det stanna vid det.