Jag hade mitt första jobb i en livsmedelsaffär i kvarteret där jag bodde. Jag var inte mer än elva, tolv. Jag jobbade en och annan lördag och på sport- och påsklov. Jag lärde mig texta extraprisskyltar, plocka upp varor i hyllorna och packa kundernas varor i påsar. Så gjordes på den tiden. Man fick hjälp i butiker och det gick att ringa någon om man hade problem, det fanns inga knappar på telefonen att trycka på, inga talsvar. Det känns fint att ha varit med om det. När kunden hade betalat var varorna redan packade, mjölken i botten och äggen överst.
Han som drev butiken, som för övrigt hette Stjärnlivs, hette Carl-Axel och var pingstpastor. Det gick utmärkt att kombinera ty på den tiden hade butikerna stängt på söndagar. Jag fick ingen lön att tala om. När jag jobbat ett helt påsklov fick jag välja en LP-skiva, jo, det fanns en liten skivavdelning, som belöning. Jag tog en med Elvis. Pappa tyckte det var på tok för lite och lyckades åtminstone utkräva även en femtiolapp. Det var mycket för en elva-, tolvåring då.
Det händer att jag tänker på det där jobbet, mitt första ”riktiga” jobb, om man inte räknar somrarna på landet då jag satt på drickabilens flak om fredagskvällarna läng vägar som luktade lut, sorterade Hallonsoda, Champis och Lyckholms och fick under tiden dricka så mycket läsk jag orkade.
Men det där första jobbet, hur betydelsefull jag kände mig men också mindre kunnande, tvingades fråga om allt och vågade ta få egna initiativ. Det var i början av allt, jag var bara ett barn.
I dag är jag äldst på redaktionen, så fort det gått. Efter nära tio år i yrket kom jag till Gotland för ett vikariat i december 1991 och är kvar än. Jag har gjort mina försök att lämna ön, men ändå studsat tillbaka. Kanske är det här min plats, trots allt, även om jag inombords bär en latent längtan åter till hembygden, till Smålands inland. Samtidigt vet jag att det mest är fantasier, realiteten är det som är nu.
Kvinna, barn som snart är flygfärdiga, ett jobb som sker i offentligheten, inte längre mitt i livet, zenit är passerat, framtiden är inte lika vid som förr.
Jag minns första tiden på redaktionen, allt var nytt. Så klart. Jag visste ingenting om något. Var osäker, frågade om det mesta. Nu har jag mitt kontaktnät och min fasta läsekrets som oförtrutet skickar sina fina mejl, tack så mycket för det.
Vi är några få på jobbet som varit med länge, som är länken till historien, i övrigt har redaktionen genom åren föryngrats. De som var nestorer när jag kom har gått i pension, nu är det jag som är grå med tiotusentals publicerade artiklar bakom mig.
Så märkligt hur tiden går.