Det hade varit mörkt i ett par timmar när jag svängde höger in i Smedjebacken. En bensinmack, ett centrum med bilförbud, en Ica-affär, fredagskväll, det lyste i fönstren med på gatorna var det tomt. En vanlig liten småstad i det vanliga lilla Sverige.
Jag körde norrut mot Säter och när jag kom till samhällets utkant såg jag ryggen på tre ungdomar gående längs de i övrigt öde trottoaren, bilden lika briljant och betagande som en strof i en Tranströmer-dikt.
Just då, kvart i elva denna fredagskväll när dimman låg som en slöja över fälten, var detta deras plats i världen. På denna gata i denna ort i detta land på detta klot.
Jag slog av cd-spelaren, Neil Young, och körde vidare i tystnad, jag var på väg till en minifestival ordnad av en barndomsvän som bor där i dalaskogen, där pengar samlas in till en skola för funktionshindrade barn i Ecuador. Jag sjöng några sånger där till min gitarr, åh så kul det var.
Jag tänkte: vad tänker de på? Vad talar de om där de går genom Smedjebacken om kvällen? En tia för deras drömmar.
Jag vet ingenting alls om orten men jag vet att det är en plats som av vissa kallas ”hem”.
Vad är detta lilla samhälle för dem fram i tiden? Vilka minnen tar de med sig, vad känner de för sin hembygd, blir de kvar, ger de sig av, kommer de någonsin tillbaka, vad händer med deras vänskap när åren tar dem med?
Jag tänkte på ”Två killar och en tjej”, filmen med Magnus, Brasse och Pia Green, om tre vänner som delar allt men också om en period i deras liv som inte kan leva kvar för alltid. Allt förändras, även vi själva, allting har sin tid.
Så stark var den, bilden av de tre ungdomar som gick längs trottoaren i den tysta Smedjebacken denna fredagskväll, som gick mitt i det som fram i tiden ska kommas ihåg som ursprung och uppväxt.
Det var en bild av förgänglighet, av saknad och av längtan bort. Jag vet, jag har också lämnat en liten stad, precis som han som bor där i skogen gjort.
Min stad är alltid mitt hemma fast det aldrig mer blir mitt hem, det jag har där är det jag hade och det är fint det också.
När jag kom fram fick jag tacos och köttfärs som sparats till mig eftersom jag kom sent. Jag fick en kram och rött vin i ett dricksglas och det var som ingen tid gått fast vi inte träffats på flera år.
Det var vänskap som klarat tider av kris och tider av tystnad, det var en gemensam historia, ömsesidig respekt och kärlek.