Jag funderade en hel förmiddag på vad dottern i familjen Löwander, den familj som äger restaurang Djurgårdskällaren utmärkta i tv-serien ”Vår tid är nu”, heter. Så där som man gör emellanåt, man kommer att tänka på något men når liksom inte ända fram.
Min pappa var precis så. Han kunde omöjligt berätta vad som hänt på sistone när jag kom hem på besök för han stötte alltid på patrull när till kom till vad folk hette.
”Du vet, han som är gift med henne, vad var det hon hette nu igen! De bor i närheten av den där affären, den som ligger intill den där stora...”
En hel förmiddag. Jag vägrade att googla eller titta i tv-tablån fast jag enkelt kunnat göra det men jag tänkte att någon gång måste jag väl ändå minnas! Jag vet ju vad de andra i serien, den som utspelar sig i efterkrigstidens Sverige, heter. Och skådespelaren också, hon heter Hedda Stiernstedt. Men icke.
Alltså: jag hade inget behov av informationen, ändå irriterade den en hel förmiddag.
Kim Peek glömde aldrig något. Amerikanen var förebild till ”Rain Man”, spelad av Dustin Hoffman i filmen med samma namn från 1988 .
Peek avled för snart tio år sedan. Han klarade praktiskt taget ingenting själv, han lärde sig gå vid fyra års ålder men behövde sitt 58-åriga liv igenom hjälp med basala ting som att klä på sig.
Minnet, däremot, klarade han med eget huvud. Av sin omgivning lär han ha kallats ”Kimputor”.
Större delen av livet ägnade han sig åt att läsa, läser jag på nätet, på nätet kan man läsa allt. En bok tog en timme, vänstra sidan scannades med vänster öga, högra sidan med höger, åtta böcker om dagen och informationen satt som berg.
Han kunde ge detaljerad vägvisning genom städer baserad på kartor han någon enda gång kikat på, han visste vilken veckodag ett visst datum inföll på, bakåt såväl som framåt i tiden.
Förbluffande, naturligtvis. Men samtidigt förstås förenat med tragik. För vad är lagring av all världens fakta mot att leva ett alldeles vanligt liv med grå tisdagar, ”att göra”-listor och en och annan minneslucka.
Bara tanken på att ingenting glömma är förgörande, glömskan är fundamental för vår överlevnad, att glömma det som sårat oss är enda sättet att ta sig vidare.
Det var först när jag slutat fundera på den där tv-rollen som namnet poppade upp. Precis som det brukar vara, alltså. Nina. Nina Löwander. När jag väl kom på det kändes det lite tomt. Vad hade jag nu att fundera på?
Och inte hade jag någon nytta av det heller. Jag undrar vad av allt han läste som Kim Peek hade nytta av.