Att hitta tillbaka till det naiva, det blåögda, det äkta. Det som en gång gnistrat som när solen slår mot ett koppartak, men som med året ärgat och blivit fult.
Det är vad hela livet handlar om.
Att behålla det gåtfulla eller finna stigarna genom det fula tillbaka dit.
Jag såg en dokumentär i tv om Spandau Ballet, 80-talsbandet som slog igenom på New romantic-scenen i efterdyningarna av synthen.
Jag tyckte mycket om deras polerade soulpop och spelar än i dag deras succé-LP ”True” lite då och då.
Men det är inte därför dokumentären ”Soul boys of the westerns world” landade så djupt inom mig. Den är en timme och trekvart lång (och går fortfarande att se på svt.play, gör det!) så jag tänkte att jag tittar väl en liten stund. Men blev sittande.
För det gick inte att slita sig. Jag kunde inte slita mig. Det handlade om ett popband men mest handlade det om själva livet och om konsten att vara människa.
Spandau Ballet bildades i norra London 1979 av fem arbetarklassgrabbar som sedan kom att erövra världen med sin musik.
Låtarna klättrade, VW-bussar blev limos, pinten på puben blev lådvis med champagne, allt till ljudet av tjutande flickor.
...innan allt gled ut i sanden och slutade i osämja och bitterhet. På grund av skilda uppfattningar om royalties och kontrakt slets vänskapen sönder i en bitter domstolsfejd.
Allt det där händer, det vet vi, relationer som förfulas är inget nytt.
Det som grep mig om hjärtat var istället all sorg som skrek genom medlemmarnas berättelser, så mycket ledsnad och längtan.
”Alla fina minnen försvann, jag hade inget att var stolt över”, ”Så mycket tid som vi tillbringat ihop, nu tar det emot att ens ringa”, ”Jag träffar den och den nu, men inte den...det är synd”.
I just denna historia finns en ny era. För gruppen återförenades 2009, nära tjugo år efter att allt verkade ha tagit slut.
”Jag hade glömt hur kul vi hade”, ”Det handlar om att hitta tillbaka till något som är naivt, äkta och fint” och så det viktigaste av allt: ”Det handlade om att lära känna varandra en gång till”.
Trots allt som söndrats genom åren, allt gift i tidens vener, gick det att hitta hem. Precis som det ofta också går att hitta tillbaka till vänskap och kärlek. Vissa relationer är helt enkelt för viktiga för att slösas bort.
Ibland är det viktigt att rensa undan all skit för att förstå vad som verkligen är viktigt.
Det går inte alltid men det går ibland och i de stunderna står en välkomnande oljelampa på farstubron under den välvda sprakande regnbågen.
Magnus Ihreskog