Av en slump hamnade jag framför ett tv-program med titeln ”Den sista hummerfiskaren”. Ointressant. Så jag zappade vidare, hittade inget särskilt utan återvände till slut till vattnen utanför Nordkoster och blev fast.
Det var pappan som ensam i sin båt ägnat sig åt fiske av hummer genom hela livet och den trettioåriga dottern som ägnat uppväxten åt hästar och barbiedockor men nu kände ett kall inom sig att återvända hem, till havet, efter tolv år i Australien.
”Jag har upptäckt att det är här på havet jag trivs bäst”, som hon sade i den halvtimmeslånga filmen, vilken går att se på svtplay.
I generationer hade hummerfisket funnits i släkten, pappan var den sjätte, någon son som kan ta över fick han aldrig. Skulle dottern nu till slut bli den sjunde? Kanske, kanske inte, filmen lämnade inga svar och egentligen handlade den inte så mycket om själva fisket, om vindarna, de vita gässen i det svarta vattnet, de tidiga morgnarna, om solen, dimman, snön.
Det handlade om längtan tillbaka till ursprunget, till alltings början, där livet inte behöver gå i ett klipp per sekund. Åter till det genuina där saker och ting tillåts ta tid och där marken som trampas är hemma och van.
I Odysséen irrar Odysseus i tio års tid innan han till slut når sin hemö Ithaka, i Amerikas svenskbygder kunde Kristina aldig glömma astrakanträdet hemma i Korpamoen, hemvändandet är en av de bärande arketyperna inom såväl litteratur som film och annan konst.
Monica Törnells sjunger i sin fina sång ”Jag kommer hem” att hon vill krama er hårt igen, åka ut och fiska med pappa och Sven och dricka hallonsaft i bersån och trä smultron upp på strån.
I min julfavorit ”Driving home for Christmas” med Chris Rea kör folk genom snöblask och dimma, ja, i just juletid flyger folk över hela jorden, för att få vistas några dagar i det som kallas hemma.
Min sista tid, säger en svårt sjuk släkting som bott utomlands i hela sitt vuxna liv, ska jag tillbringa i Stockholm, kosta vad det kosta vill.
Rötterna har gjort sig påminda allt medan klockan går, återseendet och återupplevandet ett sätt att få en slags frid, att få vandra barndomens gator igen, hemlandets jord är den enda jorden och som ingenting annat i grunden kan ersätta.
Vi har alla en sådan plats, geografisk eller i känslan, en plats eller stämning där allt kan gå ner på noll, där vi inte behöver förställa oss eller vara på vår vakt.
De lärde känna varandra på nytt, pappan och dottern. Han lärde henne hummerfiskarens handlag och i det kom de att förenas igen som vuxna. Det var så fint att se.