När Sverige blev klart för VM i fotboll efter att ha besegrat Italien på bortaplan hösten 2017 uppmärksammades förbundskaptenen i media för att han efter triumfen städade omklädningsrummet på San Siro i Milano.
I den ena artikeln och tv-klippet efter det andra fick han rent av mer hjältestatus än de spelare som klarat det sensationella avancemanget till Ryssland.
Även jag fascinerades av dessa bilder, det ska erkännas. Liksom jag under mästerskapets gång fascinerades av en bild på det omklädningsrum det japanska laget lämnat efter sig sedan de blivit utslaget ur turneringen. Skinande rent och en ”tack för allt”-lapp skriven på ryska.
När jag i veckan lyssnade på ”Söndagsintervjun” i P1, där den svenske förbundskapten var gäst, togs denna städning upp på nytt, ett och ett halvt år senare.
Han tillfrågades om varför detta var så viktigt för honom, liksom han pressades på varför han blir irriterad när han inte bevärdigas med ett enkelt tack, en vinkning eller så, då han som bilist underlättar för en fotgängare att gå över.
”Varför är det här så viktigt för dig” sade intervjuaren och ett roat drag gick att ana åt förbundskaptenens patos.
Det där fick mig, i min tur, att bli en aning irriterad, vadå ”varför är det här så...”! Det där är ju alldeles normalt, man plockar upp efter sig och man visar tacksamhet.
Efter så många år inom journalistyrket vet jag att det är det avvikande som är en nyhet. Det där om att hunden som biter prästen inte är något att berätta, däremot om prästen tar ett bett på sin hund.
Det får denna städinsats att framstå i ett annat ljus och säger nog tyvärr mest om hela den tid vi lever i!
Varför ska jag plocka upp efter mig när någon annan kan göra det? Varför ska jag slå på blinkersen, jag vet ju att jag ska svänga! Vadå, jag står väl här i ankomsthallen mitt i gången och kramas om jag vill, de andra får vänta! En nya kassa öppnas, varför ska inte jag som står sist i kön då ställa mig först? Klart jag ställer mig på tvären över två parkeringsrutor, jag var här först! Jag fortsätter väl prata i telefon när jag betalar mina varor om jag vill! Jag går väl så långsamt över övergångsstället som jag vill!! Jag säger väl vilka otitidheter på nätet som jag vill!!!
Allt det där har med tiden blivit norm, en stegvis förändring som kallas normaliseringsprocess, en så långsam förskjutning att vi inte märker när saker och ting förändras.
Så jo, det där säger en del om förbundskaptenen som person, men desto mer säger det om väldigt många andra.