Jag går på föräldramöte i skolan och jag har allt det där bakom mig. Jag hör lärarnas genomgång av stämningen i klassen och får rapporter om vad eleverna gör på lektionerna och hur det går för dem.
Jag tänker att allt är så annorlunda nu och så roligt de verkar ha men också hur skönt det är att allt det där är förfluten tid.
”Har du hört något av dom andra” sade Roffe när jag träffade honom som hastigast i somras. Vi gick nio år i samma klass. Det är så man säger, ”har du hört något...”.
Vi som var födda samma år och råkade bo i samma stad är för evigt sammanlänkade och en ofrånkomlig del av varandras historia, oavsett avstånd och tidens tand.
Jag kan ibland bli lite avundsjuk på er som träffar gamla skolkamrater i vardagen, som kan få Flashbacks till samhällskunskapen vid ett kort möte på Ica. Jag, som växte upp långt härifrån, träffar mina av en slump runt något hörn när jag någon gång är tillbaka.
Jag ser ”Klassfesten” i tv4 och det är egentligen jag som springer där och letar upp gamla ansikten i publiken. I ”Klassfesten” får kända personer träffa sin avgångsklass och minnas en tid som inte längre finns.
Jag blir oerhört nostalgisk, melankolisk nästan, för även om det är skönt att det är över var det en tid då allt ännu låg framför. Vad jag skulle jobba med, vem jag skulle leva med och var jag skulle bo låg ännu i dunkel.
Nu sitter jag med svaren. Bra svar, förvisso, men inte lika mycket spänning som då. Inte lika mycket oro heller, för all del, över att passa in och vara fel.
Men skolan är också, för vissa, platsen att må dåligt. Några av dem gick i samma klass som jag, de som frystes ut och mobbades. Skolan kan vara stålhård, fylld av ungdomar som ännu inte hittat sig själva och därför måste klättra på andra.
Till viss var jag själv en sådan, det är jag knappast stolt över. Grupptryck är det svåraste att stå emot.
Jag sitter på föräldramöte och jag har allt det där bakom mig. Alla år som samtidigt är hela livet, som är basen för kunskap, klokskap och vänskap och en referens för allt som sedan sker.
Nu ser jag med fascination på hur mina egna barn formas till självständiga individer, från att ha lärt sig sina första bokstäver till att nu räkna tal i matematiken där jag är borta från steg ett.
Jag ser som genom ett nyckelhål på allt de upplever, med mina egna erfarenheter som karta, men står av nödvändighet utanför. Det är deras vingar som nu börjar bära, deras vägar som börjar ta form.
Det är både vemodigt och oändligt vackert och mitt bröst är in till bristning fyllt av kärlek.