De har rivit Gubbakulan. Det var en festplats i Vrigstad, en bit från Sävsjö i Småland. Ja, det hände ju inte i går precis, sju år sedan, faktiskt. Men det blir så ibland, man är sen på nyheterna. Jag slog in ”Gubbakulan” i sökfältet på datorn en kväll när jag inte hade något för mig, ja, något ska man ju göra, och så möttes jag av denna verklighet.
Jag skulle kunna kalla den tomhet, den första omedelbara känslan. Så länge, länge sedan jag var där, i mitten av 80-talet, men ändå har festplatsen en plats i hjärtat.
Det var ett etablissemang av den gamla sorten, som Kärringryggen, den i Virserum, också det i Småland och också den riven. Små bodar där det gick att köpa lotter och kasta pil, en liten servering med varmkorv, en dansbana, en konsertscen och på parkeringsplatsen en omisskännlig doft av vodka.
Jag såg Magnum Bonum på Gubbakulan, Rickfors också och Ulf Lundell, han körde ”Aldrig nånsin din clown”. Och på dansbanan dansade jag en gång tryckare med en som hette Maria, vi höll kontakt en tid efteråt men nu är det så länge sedan.
Kanske har du inte varit på Gubbakulan? Den låg i samhällets utkant längs vägen mot Lammhult och längre söderut Växjö. Till Vrigstad är det drygt fyra mil från staden där jag växte upp.
Vi åkte inte dit så ofta, jag och kompisarna, men det hände och nu är hela festplatsen borta. En epok är över, jag är långt ifrån tjugo och det är länge sedan jag var i parker som den, i den mån de ens finns kvar.
Det är så många epoker som är över, så många skeenden tar slut under en livstid, så många hus som rivs, så mycket som gjort sitt och lämnas att förfalla. Det finns ett tilltalande vemod i det.
Jag har en av de där böckerna som givits ut med fula vykort; Domus-varuhus, parkeringsplatser, kontorsbyggnader, hyreslängor, vägkrogar. Jag bläddrar ofta i den. En gång stolta nybyggen i en tid präglad av hopp och framtidstro, nu bortglömda och till och med skrattade åt.
Jag tänker att där hade Gubbakulan passat in, de kulörta lyktorna, dansbanan där så många kringresande orkestrar spelat ihop och isär människor.
I Visby byggs det överallt, flådiga hus för miljoners miljoner. En gång blir också de gamla, en gång i tiden långt bortom vår livstid ska det även där ges plats för nytt. Det är då minnena kommer nära, hågkomsterna, tillbakablickarna.
Allt är så förgängligt, men minnena är mina så länge jag minns dem. Groggarna på parkeringsplatsen, hånglet bakom lotteriboden, rockriffen, dansbandskostymerna. Ungdomen.