Det finns så mycket nostalgi, så mycket vemod, så många minnen. Och det finns så mycket som måste göras, almanackan i köket är full av planerade möten och andra åtaganden. De logistiska utmaningarna för att få vardagen att gå ihop är ibland så komplicerade att det borde utgå lön även på fritiden.
Du vet hur det är, vi jagar det där nu:et, ”vi ska leva ”nu”, sägs det. Lättare sagt än gjort, det. Ibland måste jag bara ner i det förflutna och vända, till Tre Kronors laguppställning från VM 1974 eller till någon gammal LP med Gilbert O’Sullivan. Det välkända och redan upplevda för att få ro en stund.
Det är bland annat därför jag tycker så mycket om att läsa gårdagens eller förra veckans tidning. Jag vet redan vad som hänt och ibland dessutom hur det gick sedan.
Jag har även hittat ett annat trick för att koppla bort allt runt omkring: Följa kriminalserier på tv. Det funkar perfekt. Är det fler än tre karaktärer blandar jag ihop allt och vet sällan vem någon är.
Vi följer ”Bron” där hemma, frossar från säsong ett och framåt för att hinna ifatt den nu i tv pågående och av mig inte ännu inte påbörjade fjärde och sista säsongen.
Jo, jag har sett både ettan, tvåan och trean tidigare men vet ändå knappt vem någon är. Blandar ihop och glömmer bort och det märkliga är att jag, som vanligtvis tycker om att ha kontroll, inte bryr mig.
Jag ser varje scen för sig, det kan vara nog så pulshöjande. Ändå sänkt ett slags lugn över mig, hela upplevelsen blir mer vilsam, varje enskild scen blir ett helt eget universum, en bubbla att vistas i.
Jag masskonsumerar även en annan serie, ”Allegiance”. Där var jag bortkollrad redan i avsnitt ett. Det är FBI och CIA och KGB och det är ryssar och amerikaner och det är spionage inom och utom familjen...det finns inte en chans.
Jag är halvvägs in i seriens tretton avsnitt nu utan att egentligen fatta någonting om vem som egentligen är vem och varför. Men vansinnigt spännande är det.
När det är för hotfullt sänker jag volymen. Drar ibland ner på noll, blundar, kisar med ett öga. Tack och lov för fjärrkontrollen.
När jag gjorde lumpen i Östersund gick skräckfilmen ”The Shining” på regementsbion och jag var den enda på luckan som inte gick dit. Inte ville jag sitta där bland bassarna och blunda när Jack Nicholson blev galen på duken.
Några år senare hamnade jag ändå i ett sammanhang där jag inte kom undan nämnda film. Tack och lov hade personen intill mig sett den tidigare och gömde ögonen mot min axel när det var dags för blodet att isa. Då blundade även jag. En slags levande fjärrkontroll, alltså.