Gordon Banks är död. Leve Gordon Banks. Han stod i Englands mål när nationen vann fotbolls-VM 1966. Det är väldigt länge sedan. Ända sedan dess har britterna väntat på att erövra bucklan än en gång, ”Football is coming home” som de brukar säga.
Gordon Banks var en av mina första idoler. Han spelade för Stoke City på leriga Tipsextra-planer under min uppväxt, Gordon i grönt, lagkamraterna i rödvitrandigt.
Han tog det mesta under karriären, 1970 tog han en nick från Pelé vilken kommit att kallas ”århundradets räddning” men mest hade han ett fränt namn.
En gång var Gordon Banks, man måste säga hela namnet, ungefär som man måste säga hela ”Björn Borg”. En gång var Gordon Banks inblandad i en bilolycka och fick glassplitter i höger öga, vilket kostade honom synen och den fortsatta karriären.
Ända sedan dess, det var i oktober 1972 läser jag på nätet men minns exakt var jag befann mig när jag som liten grabb fick nyheten, har det varit sinnebilden för att ha ont.
Nog för att jag haft mina krämpor men aldrig att jag haft smärta av den art som jag tänker mig att det är att ha splitter av glas i ögat. Inte ens en snigel på ögat kan skära så.
Som liten hade jag många idoler, mest hockey- och fotbollsspelare, det var på samlarbildernas tid. När jag blev äldre fick jag förebilder, det är en helt annan sak. Idoler är ouppnåeliga, från förebilder kan hämtas kraft och inspiration.
Praktiskt taget alla är skribenter; journalisterna Göran Söderlund och Mats Olsson, författare som Tomas Tranströmer, Per Helge, Theodor Kallifatides och Ernest Hemingway.
Stora namn som jag inte på något vis jämför mig med, men vars språk jag alltid fascinerats av. Några av dem har jag träffat och fått möjlighet att berätta vad de betytt.
Det är viktigt att låta dem som format en få veta det, tycker jag. Det är generositet som får världen att gå runt. Inte heller ska det behövas någon amerikansk kommersiell import, som Alla hjärtans dag, för att låta dem vi tycker om få veta det.
Jag fick aldrig tillfälle att säga något till Gordon Banks. Nu inspirerade han mig för all del inte heller, jag var målis en tid i kvarterslaget men blev skotträdd och lade av sedan jag fått en sträckt vrist på tasken.
Jag läste om hans frånfälle i onsdagens tidning. ”Vi är förkrossade men har så många fina minnen och kunde inte vara mer stolta” skrev familjen på Stoke Citys webbplats.
Gordon Banks var inte bara firad målvakt, han var även pappa, make, ’grandpa’, vän och kamrat. En människa bland andra människor.
Han blev 81 år, en gång stod han i allas fokus, nu är det enda som återstår minnen. Precis som det en gång kommer att göra av alla oss som ännu är kvar.