Sista året på gymnasiet skulle jag för första gången bo ensam. Jag flyttade in i ett litet privatägt hyreshus i södra Visby.
Det började bra. Min sköldpadda gick vilse i trädgården som alla hyresgäster i huset delade och några grannar kom ut och hjälpte till att leta efter honom (han återfanns under ett löv). Man samtalade vänligt i trapphuset. Men ganska snart började problemen.
Jag var helt enkelt för högljudd. Som enda ungdom i huset var jag den enda som kom hem sent ibland om kvällarna. Då fick jag smyga upp för de tre trapporna, på tå och helst hålla andan också. Grannen under mig hade vänligt berättat att det var lyhört och att jag skulle tänka på hur jag rörde mig i mitt rum. Helst skulle jag smyga. Om jag behövde använda mikron efter 20 lärde jag mig att lägga en handduk över den för att dämpa ljudet. På tv:n kunde jag bara se på engelska program. Med textning.
Ibland var det förfest. Tjejen under mig var inte glad. När jag spelade musik kom hon upp och bad mig följa med ner till henne. Så fick jag stå i hennes vardagsrum och lyssna på min egen musik som ännu stod på högsta uppe hos mig. Vi lärde oss ganska snart att ha ljudlösa förfester utan rökning som skulle innebära spring i trapporna.
En gång mitt i en nattlig aktivitet stod grannen snart och bultade på dörren och i det närmaste hulkade över att hon hörde PRECIS ALLTING som vi gjorde. Då skaffade jag en madrass till golvet och fick börja med ljudlösa samlag.
Så började de bevaka mig. De gick igenom mina sopor (!!!)och upptäckte att jag sorterade fel. En av husets äldre farbröder började uppvakta mig med regelbundna besök där han predikade om vikten av sopsortering. Någon glömde en kajalpenna i tvättmaskinen och någon annan fick en tvätt förstörd. Denne någon gick då runt i hela huset med pennan och förhörde oss en efter en. Trots att pennan inte var min fick jag skulden.
Någon såg en ”misstänkt person” i tvättstugan och genast var det mitt fel. Ja, varje gång något överhuvudtaget hände i detta tidigare så sovande hus, så var det mitt fel. Tillslut handlade allt om att ta sig in och ut ur huset utan att behöva springa på någon granne. Och när jag väl tagit mig upp i det som var mitt hem, så handlade allt om att vara så tyst som möjligt. Prata tyst, duscha tyst, älska tyst, lyssna på musik tyst, laga mat tyst.
Jag kom tillslut att avsky mitt boende i hyreshuset där alla hatade mig. Efter ett år flyttade jag och sköldpaddan ut, men inte utan att ta ett rejält avsked.
Jag bjöd in alla vännerna på en Stampfest. På stampfesten klampade och stampade vi så mycket vi bara kunde på golvet. Vi spelade musik på högsta volym hela kvällen och säkert hade vi högljudda orgier senare på natten också. Sen flyttade jag. Kanske glömmer de mig aldrig.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com