Det är så himla lite som skiljer mig från rasisterna. Eller, rättare sagt från rasisterna som inte förstår själva att de är rasister. Ett kännetecken för dessa är att samtliga är väldigt upprörda över ”rasiststämpeln”. Alltså, de tycker att ordet rasist används för lättvindigt. Andra kännetecken är att de upprörs över att inte få använda n-ordet (ordet rasist är i deras öron värre och mer kränkande), att barnen inte ska få vara pepparkakor i luciatågen och så oroar de sig jättemycket över vad invandringen egentligen kostar. De litar inte på statens information, har konspirationsteorier och så hatar de svaghet.
De hatar mig också, men det de inte fattar är att om vi skulle ses, så skulle de tycka jättebra om mig. Vi har nämligen så mycket gemensamt. Främst Sudret, faktiskt. Eller, hålorna. Vi kommer från de små hålorna som gud glömde. Som regionen släckte. Vi har levt i periferin, för det gör man när man bor på landsbygden. Man får stadskomplex. Lär sig att leva med känslan att man är lite sämre, inte lika mycket värd, inte lika prioriterad. Man växer upp skyddat, ser makten från håll. Coolheten och moderniteten från håll. Många av oss ger sig av efter den, främst tjejerna. Drar till stan. Anpassar sig där. Blir en del av det vi hela tiden spanat mot under vår uppväxt. Andra blir kvar. Vågar inte prova. Vill inte.
Varje gång jag träffar en människa som pratar ett annat språk än mig så känner jag Näsudden i mig. Jag är inte särskilt dålig på engelska. Men jag vågar inte prata engelska. Vågar inte visa den begränsade människan jag faktiskt blir när jag inte kan tala mitt eget språk. Så jag är tyst. Oroar mig över våra olikheter. Får panik över känslan att vi aldrig kan mötas, helt enkelt för att vi inte förstår varandra. Jag skulle verkligen kunna hata människan som får mig att känna mig så dålig och blyg och osäker.
När jag träffar högutbildade människor börjar jag svettas över hela kroppen. För en inre kamp med mig själv för att tänka ut hur jag ska bete mig nu. På många sätt hatar jag människan framför mig som genom sin blotta existens, får mig att känna mig så liten och dålig och obildad. Men oftast avtar hatet ganska direkt. Ja, för där är det något som skiljer mig från de där som är rasister fast de inte fattar det själva.
Jag vet inte vad det är som gör att jag ändå i princip vill öppna gränserna och släppa in alla de här människorna som inte pratar mitt språk och jag vet inte vad det är som gör att jag biter ihop, försöker vara mig själv och tar mig över tröskeln varje gång jag ska prata med en kirurg. Kanske är det någon form av självkänsla. Kanske det att jag inte tycker så särskilt synd om mig själv som jag uppfattar att många män boende ute i ”hålorna” gör. Jag vet inte. Men inte är det mycket, som skiljer oss åt, det vet jag nu.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com