Jag ser tillbaka på vår långa, långa sommar och inser att jag inte en enda dag har fått göra vad jag vill. Inte en enda dag, knappt ens en timme, har jag själv fått bestämma själv vad jag velat göra. Jag har inte badat på det djup jag önskat. Inte legat i skuggan och läst de böcker jag vill läsa. Inte sovit med den jag vill sova med. Inte gjort vad jag velat. Inte ägt en enda sekund av min egen tid.
Jag är nämligen, liksom många andra småbarnsföräldrar, ägd. Ägd från morgon till kväll. Ägd nattetid. Ägd varenda sekund.
Så här i augusti är jag lite av varje. Jag är nervig, darrig, svag, slut, smått hysterisk, matt och trött så jag skulle kunna sova till julafton.
Jag är i det stadiet då man desperat stoppar in snus efter snus i hoppet om att få känna det där lugnet som vanligtvis hör snus till. Men det funkar inte. DET FUNKAR INTE LÄNGRE! Jag är i det stadiet då jag längtar efter att få bli bajsnödig så att jag får vila en stund på toalettstolen. Toalettstolar är gravt underskattade för avslappning!
Rutinerna stendog samma sekund som rektorn sa ”glad sommar” i juni. Barnen är vakna till elva varje kväll. Och så går vi upp samtidigt på morgonen. Vi äter frukost vid 10, lunch vid 14 och middag vid 19.20.
Sexåringen pratar oavbrutet från morgon till kväll. 1.5åringen äger oss varenda sekund. Jag saknar dig, rektorn.
Längtar tills den dag du lägger din trygga hand över södra Visbys alla barn igen och inför lugn och rutin i stugorna.
Jag vet ärligt talat inte vart jag börjar eller vart jag slutar. Vet inte om mina andetag är mina egna, vet inte om mina tankar är mina. Efter denna långa sommar är vår familj som en enda stor organism.
Vi har varit tillsammans oavbrutet i snart 60 dagar. Vi har ätit, sovit, duschat, badat, rest, och slappat tillsammans. Spelat Nintendo. Börjat renovera köket. Lekt med kompisar. Jag har sett åttaåringens hår sakta ljusna, strå för strå för att nu slutligen vara nästan helt vitt.
Sett sexåringen få lösa tänder, följt tänderna på nära håll, dag för dag, tills de ramlat ut. Hört lillpojken mödosamt ljuda sig till sina första ord.
Mamma, pappa, mummu, macka och dacku (traktor). Sett min man kämpa med hushelvetet. Planka för planka, spik för spik. Den rör sig hela tiden, vår organism, framåt.
Vi har nog aldrig grälat så mycket som den här sommaren. Varje dag, högt och ljudligt, allihopa. Det blir gräl när man har ett litet barn som äger en totalt och när man renoverar och dessutom lever som en organism. Men lika mycket har vi älskat varandra.
Sugit ut så mycket vi bara kunnat av varandra. Tankat. Inför en ny höst med jobb och skola och vardagskvällar och helger som tar slut alldeles för fort.
Så nu kan det få bli höst. Vi är redo.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com