Jag är glad. I veckan anlände nästan 200 människor till vår ö och ännu fler ska komma. Vilken chans för Gotland!
I alla år har det ju tjatats om både avfolknings-problem på landsbygden samt att vi behöver bli fler. Nu har vi chansen att vända det. Man undrar lite försiktigt vart de annars så optimistiska entreprenörerna har gömt sig i debatten, men här kan jag faktiskt stiga in och vara positiv i deras ställe. Den som inte ser att chansen att få de flyktingar som senare får uppehållstillstånd att stanna här på ön, än stockholmarna som vi annars kämpar så förtvivlat med att få hit för bosättning, är inte riktigt klok i skallen.
Jag tänker att vi på Gotland, med vår superkraft i att locka hit folk, verkligen borde kunna lyckas här om vi bara sköter våra kort rätt. Vi gör som vi brukar, tänker jag. Bjuder till. Hjälper till. Lägger varmhjärtat engagemang. Vi gnäller inte över de skattepengar vi behöver lägga ut för att hjälpa de familjer som kommit hit på fötter. Vi tar det och fokuserar på vad vi kommer att få tillbaka om vi sköter våra kort rätt.
För nu har vi en chans att bli flera. Och nu har landsbygden en chans att mota tillbaka avfolkningen lite.
En smart grej nu är att inte göra skillnad på folk och folk. Inte i ena sekunden grina om avfolkning och behov av inflyttning för att i nästa sekund ångra sig helt enkelt för att man gör skillnad på folk och folk. Det vilar något så oerhört djupt rasistiskt över det sättet att tänka och därför gör vi inte det. Vi är större än så.
En annan smart sak att göra är att bete sig som just folk. En viktig sak när man väljer boplats är socialt nätverk. Att känna att man tillhör. Låt oss alla jobba på den biten.
Regionen behöver spara in lite här och där, men bör även satsa klokt nu. Ungdomsverksamhet till de ensamkommande flyktingbarnen behövs. Idrottsföreningar bör engagera sig, vilket jag vet redan är på gång. Enklare sommarjobb behövs kluras på. Familjehem och gode män behövs. Allmänheten kan bidra med kläder och grejer. Varje enskilt företag kan fundera över hur man skulle kunna bidra.
För barnfamiljerna behövs bland annat öppna förskolor. Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre plats för en nyanländ barnfamilj än en öppen förskola. Där möts alla, från samhällets alla olika kanter. Där blandas de ensamstående föräldrarna med kirurgerna och ingenjörerna och medelklassmorsorna. Alla är vi lika runt matbordet där vi delar de mödor och glädjeämnen som det här med småbarn medför. På vår öppna förskola pratas redan nu flera olika språk och vi har plats för många fler.
Ja för vi får inte glömma bort det där viktiga: att vi, genom att välkomna, inte bara ger- vi kommer också att få. Vi kommer att bli fler och vi kommer förhoppningsvis komma närmare ett mångkulturellt samhälle. Vi är inte rasister nu och vi oroar oss inte så mycket. Det är inte vi som har anledning att oroa oss. Nu är vi istället medmänniskor inför de som har verkliga anledningar att oroa sig.