Den långdragna vintern 2015/2016 kommer vi att minnas som vintern då barnen fastnade i tv-spelets värld på allvar.
Jag tror att de flesta av oss som har barn ser flera klara poänger med barnens användande av i-pads, datorer och tv-spel (för barn). Många av spelen är pedagogiska till exempel. Som avslappning efter en lång dag i en stökig skola är spelen ofta guld. För vår del har det hjälpt våra stora barn i deras syskonrelation. I spelet så samarbetar de. Löser problem. Hjälper och stöttar varandra. Självförtroendet växer när de märker att de är duktiga. Men det allra bästa är förstås att de hittat något som de älskar att göra. Precis som vi lekte med barbies och byggde kojor. Nu kopplar ungarna upp sig mot sina kompisar och bygger kojor i spelets värld. Ojojoj suckar väl den äldre generationen och vissa motsträvare, men inte jag.
Det första vi märkte när barnen på allvar fick tv-spel som intresse var dock hur vår första impuls blev att använda detta nya, brinnande intresse, emot dem. "Om du inte gör som jag säger så blir det inget spelande ikväll", hörde vi oss själva säga. Och "om du städar rummet samt duschar nu så får du spela ikväll". Och vi kom att fråga oss: när nu våra barn, liv på allvar, hittat något som de verkligen älskar att göra: varför ska vi direkt använda det emot dem via hot och mutor?
Vi gjorde upp ett schema med rimligt mycket spelande på vardagarna, någon spelfri dag då de inte får spela alls och fritt att spela så mycket de vill på helgerna. Fram till april kan schemat aldrig ruckas, kortas ner eller plockas bort men till våren är det förhandlingsbart. Den första helgen med den överenskommelsen spelade de i sex timmar i sträck, med kort paus för lunch. Vi lät dem hållas då, men insåg snart att vi måste erbjuda saker. Sedan dess geochachar vi varje lördag. Är ute i naturen i timmar och letar efter cachar (ni får googla geocaching).
På söndagarna kanske vi åker och badar. Eller träffar kompisar. Badar, läser, åker skridskor, pulka, leker i trädgården och sånt där, som man ofta tänker att man borde göra mer med sina barn. Det gör vi nu, sedan tv-spelet kom in i vårt liv och vi satte (för) lösa gränser. Och när vi inte gör det så spelar barnen och har kul. De leker för all del med barbie och bygger lego och riktiga kojor också. Men jag tror att vi gamlingar måste acceptera att våra barn växer upp i en helt ny tid med en helt ny framtid framför sig. Som troligtvis dessutom kommer att vara bättre än vår. Vi gör nog bäst i att omfamna den istället för skrämmas av den.