Snart är det jul och skrivandet av önskelistor pågår ivrigt i vårt hem. Barn är såna små kapitalister så det inte är sant, men just den här tiden på året skiter jag och många andra fullständigt i det problematiska med kapitalismen. Istället omfamnar vi den och tycker den är gullig.
Det finns vissa saker som våra barn vet att de aldrig kommer att få, eller, egentligen är det väl mest en sak och det är smink.
Jag och en vän ägnar en hel eftermiddag åt diskussionen om huruvida det är samhället som sådant eller vi föräldrar som slutligen kommer att orsaka våra barn störst skada.
Ju äldre jag blir desto mer tänker jag att det är vi föräldrar som länge, länge har huvudinverkan på våra barn. Det är våra beteenden och uppfostringsmetoder som spelar störst roll för barnen. Det är oss de ser på och tar lärdom är. Vi som sätter normer och gränser. Denna insikt är förstås oerhört ångestfull. Så mycket ansvar som vilar på våra axlar!
När mamma hälsar på en dag påminner hon mig försiktigt om att jag ju faktiskt hade en sån där sminkdocka och lite smink för småflickor när jag var liten och jag inser att det ju faktiskt gick bra för mig i livet ändå. Anledningen till det står rakt framför mig. Morsan brukade ha blå mascara på fest och på jobbet. Till fest hade hon glitterspray i håret och roliga örhängen i öronen. Jag har aldrig hört min mamma säga ett ont ord om sin kropp. Aldrig sett henne banta. Utseendet har aldrig varit av vikt i vår familj. Istället fick vi tidigt lära oss att det är andra egenskaper som räknas. Vilket lett till att jag själv länge nu har haft ett bekvämt förhållande till min kropp.
Hade jag varit en mamma som ständigt bantade, lade mycket tid på mitt utseende och mycket pengar. Som tränade intensivt och smörjde in mig med särskilda krämer. Som rakade alla möjliga kroppsdelar och ofta högljutt uttryckte avsky för min kropp både med ord och genom att täcka och förfina mitt ansikte med lager av smink varje dag, då hade det kanske inte varit särskilt sunt om jag också överöst mina barn med barnsmink, vackra kläder och andra attribut som inte gör något annat än att tala om för våra döttrar att du är FIN nu, men du kan bli ÄNNU FINARE för det är VIKTIGT att vara FIN.
Men som det är nu så fungerar jag, föräldern, som en motpol mot en av de faror som jag anser att samhället utsätter sina barn för. Och eftersom jag är av tron att det i slutändan är i föräldrar som har den slutgiltiga påverkan så borde det vara lugnt.
På samma sätt kanske samhället som sådant kan verka som motpol där mina brister tar vid vissa gånger.
Så i år kommer kanske tomten med en sminkdocka eller två. Och några burkar glitterspray icke att förglömma.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com